Kraftlös satsning på vinden

Men om många kan ställa sig bakom den grundläggande hållningen att Sverige snabbare behöver få fler vindkraftverk – dock som en del i den fossilfria energimixen tillsammans med vatten-, sol- och kärnkraft, inte som en allena saliggörande universallösning – är det svårare ställt med den metod som regeringen vill använda för att nå det målet.

Det ena gäller regeringens förslag att både tidsbegränsa kommunernas vetorätt och kräva ”tydliga sakskäl” för ett nej. Något som i praktiken försvagar kommunernas självstyre genom att nagga vetorätten i kanten.

Därutöver tillsätter regeringen också en snabbutredning för att undersöka hur man ska kunna locka kommuner till att tacka ja genom att erbjuda kompensation i form av idrottsplatser eller simhallar. Man undrar om regeringen har tänkt på hur mycket en simhall faktiskt kostar.

Men att på detta sätt ”ersätta” kommunerna – nota bene, inte de kommunmedlemmar som får sin vardag störd av buller och försämrad utsikt, eller vars fastigheter tappar i värde – har redan sedan tidigare sågats av Energimyndigheten:

I en rapport som kom förra året konstaterade myndigheten att ett godkännande av vindkraftverk kopplat till gåvor riskerar att uppfattas som mutor. Man påpekade också att det förekommit fall som upplevts som utpressningssituationer där kommuner krävt projektörer på ersättning med hot om att annars använda vetorätten.

Frågan inställer sig också: Vad hände egentligen med regeringens mantra om att de olika energislagen ska klara sig själva på marknadens villkor? Uppenbarligen tycks regeringen i själva verket mena att det bara är något som ska gälla för kärnkraften.

Som lök på laxen har regeringen dessutom i utnämningen till att utreda denna incitamentsstruktur valt Ulrika Liljeberg (C), som inte bara själv är kommunstyrelseordförande i Leksand utan dessutom tillhör ett parti som redan driver denna fråga. Dubbelt jävig med andra ord.

Sammantaget undergräver regeringen därmed tilltron till själva utredningsväsendet.

Det är sant att det finns ett utbrett så kallat ”NIMBY”-fenomen, det vill säga ”not in my backyard” – alltså att boende lokalt är emot ett byggnadsprojekt, exempelvis en vindkraftspark, som man i grund och botten dock inte har något emot. Det är ett svårlösligt dilemma man får ha respekt för. Lösningen är inte att försöka muta de lokala politikerna med en simhall.

Dilemmats besvärlighet talar för övrigt för att frågan vore värd en mer gedigen utredning, snarare än en snabbversion som kommer ha svårt att kunna ta tillräcklig hänsyn till frågans komplexitet.

Men nu tillsätts alltså istället en utredning som lär öka den upplevda klyftan mellan regeringen som vill uppnå sitt mål å ena sidan och å andra sidan de berörda väljarna lokalt som kommer känna sig svikna av både regering och kommun, till priset av en simhall.