Kortsluten energipolitik
För den som följt svensk energipolitik intensivt under årens lopp kommer den skarpa kritiken i Riksrevisionens nya granskningsrapport måhända inte som en total chock. Men nu finns det där svart på vitt. Flera regeringar har agerat senfärdigt, kortsiktigt och med bristfälliga eller till och med obefintliga konsekvensanalyser. Både regeringar och myndigheter har genomfört åtgärder på ett sätt som varit otillräckligt sett till målen för energipolitiken, framförallt i fråga om hur försörjningstryggheten påverkas.
Och med en dräpande formulering konstateras det att det inte har berott på avsaknad av kunskap, utan i alla fall delvis grund av att ”beslut ingått i politiska överenskommelser.” Eller annorlunda uttryckt: man har agerat mot bättre vetande och på grund av politiska skäl.
Det är kort sagt en sågning längs med fotknölarna av energipolitiken på denna sidan av millennieskiftet. Under de senaste tjugotvå åren har fem stora energipolitiska beslut haft som en röd tråd att beslut har fattats utan att ordentligt ta reda på vad konsekvenserna skulle bli för elsystemet.
Inte minst dömer man ut nedläggningen av kärnkraftsreaktorer. Beslutet att lägga ned fler reaktorer fattas bara några månader efter den rödgröna regeringen Löfvens beslut 2015 att höja effektskatten på kärnkraft. Ett beslut som togs utan konsekvensanalyser om elsystemet, trots att regeringen hade fått ”tydliga indikationer” på att konsekvenserna kunde bli betydande. Även om avsikten inte var att bidra till nedlagda kärnkraftsreaktorer så konstaterar Riksrevisionens revisionsdirektör krasst att ”konsekvenserna av den här förändringen är sannolikt den största av de vi har granskat.”
”I flera fall har regeringar utgått från att beslut får positiva klimateffekter, men utan att kvantifiera effekten.”
Det finns alltså fog för att kalla förra årets elkris för människoskapad i så måtto att dålig politik har varit en i hög grad bidragande faktor. Även om krisen inte helt hade kunnat undvikas hade åtminstone andra, bättre beslut förmodligen mildrat effekterna.
Men saken är också större än kärnkraft. Även Svenska kraftnät får en släng av sleven eftersom man har varit långsamma med att bygga ut elnätet, trots att man redan i början av 2010-talet kände till att överföringskapaciteten mellan norra och södra Sverige behövde åtgärdas. Det är ett projekt som i dag inte bedöms vara färdigt förrän om tio år.
Och som en tragikomisk ironi bedöms det dessutom att analyserna om hur besluten bidrar till klimatmålen varit kortfattade ”trots att detta i flera fall har utgjort ett grundläggande motiv till besluten.” I flera fall har regeringar utgått från att beslut får positiva klimateffekter, ”men denna effekt har inte kvantifierats”. Ska man skratta eller gråta?
Att handskas på ett sådant slarvigt och vårdslöst sätt med en av samhällets viktigaste infrastrukturer som dessutom har så stor betydelse för kampen mot klimatförändringarna är inget annat än skandalöst. Klimathotet är på riktigt, den gröna omställningen oumbärlig, och en fungerande elförsörjning livsnödvändig för att samhället överhuvudtaget ska fungera. Så här får det inte gå till.
