Kommittéer är botemedel mot polarisering
Samhalls framtid ska utredas. Det är ett efterlängtat besked med tanke på den kritik som bolaget fått för att prioritera affärsmässighet framför uppdraget att ge personer med nedsatt arbetsförmåga en chans att komma in på arbetsmarknaden.
Det finns dock en mindre plump i protokollet. Arbetsmarknadsminister Johan Pehrson (L) ger uppdraget år partikollegan och riksdagsledamoten Malin Danielsson.
I sak är Danielsson väl kompetens för uppdraget. Hon är i dag Liberalernas talesperson i frågor som rör personer med funktionsvariation. Långt tillbaka var frågan om det ”glömda Sverige”, definierat som personer på samhällets skuggsida som saknade starka intressegrupper, central för Folkpartiet.
Men att regeringspartier ska använda utredningsinstrumentet i syfte att åtnjuta sakägarskap över en politisk fråga är inte tanken och har aldrig varit del av någon svensk utredningstradition.
Tvärtom är riksdagsledamöter vanligen mindre lämpliga som utredare. De har en egen agenda i frågan. De har också lojaliteten till sin partiledning eller regering. De kommer sannolikt att rösta i riksdagen om de förslag som de själva lägger, i det fall utredningen innehåller några lagförslag. Och de har inte lika lätt som en oberoende utredare att lägga fram politiskt mindre populära förslag.
Danielsson är inte den enda riksdagsledamoten från regeringsunderlaget som fått utredaruppdrag. Nyligen fick ledamoten i finansutskottet, Dennis Dioukarev, uppdraget att utreda möjligheten att betala med kontanter för livsnödvändiga varor. Där kan invändningen också resas att utredningsväsendet inte ska användas som smörjmedel gentemot ett stödparti. Även SD-ledamoten Staffan Eklöf har fått ett utredningsuppdrag av regeringen.
”Tendensen att komplicerade och partipolitiskt känsliga utredningar överlåts åt en enskild person har dock försvagats under denna regering.”
Tendensen att komplicerade och partipolitiskt känsliga utredningar överlåts åt en enskild person har dock försvagats under denna regering. Komplexa frågor som public service-framtid, sjukvårdens organisering och finansieringen av de politiska partierna har istället skjutits till grupper bestående av politiker från partierna, så kallade parlamentariska kommittéer. Det ska ses mot bakgrund av att inte minst tunga statsvetare hävdat att denna form av utredningar bidrar till att stärka förhandlingskulturen i riksdagen, partierna kommer in tidigare i beslutsprocessen och utrymmet för dialog och pragmatism blir större.
Med ensamutredare sker det motsatta, partiernas roll blir svagare och motsättningarna tenderar att växa om förslagen. Inte minst om utredarens oväld också kan ifrågasättas. Det må låta som en fråga för det akademiska seminariet, men hur utredningsväsendet utformas påverkar mer än man kan tro klimatet i riksdagen och nivån av politisk polarisering.
