Klimatslakten var en chimär
Det är märkligt hur lätt vissa föreställningar biter sig fast i det allmänna medvetandet, även i de fall när det egentligen inte finns någon saklig grund för det. Reaktionerna efter att regeringen avskaffade bonusen i det så kallade bonus malus-systemet är ett gott exempel.
Som över en natt etablerades det närmast som en sanning att detta skulle leda till att försäljningen av elbilar skulle stanna av och därmed hämma den gröna omställningen. Något som i förlängningen skulle göra det svårare att nå klimatmålen. I kritiken virades det hela in i en retorik om borgerlig ”klimatslakt” med Per Bolunds (MP) ord, ja det kunde stundtals nästan låta som att oppositionen något konspiratoriskt föreställde sig att tidöpartierna vill försämra klimatet.
Skalar man bort fluffet är kärnan i resonemanget egentligen en ganska enkel fråga som också är lätt att kontrollera: Slutade folk att köpa elbilar nämnvärt efter att bonusen upphörde i november förra året? Med facit i hand går det att konstatera att någon sådan effekt inte går att skönja. Snarare tvärtom. De laddbara bilarna har de senaste månaderna utgjort mer än 50 procent av nybilsregistreringarna. Under februari månad låg de laddbara bilarna rentav på en högre nivå jämfört med förra året.
Elbilarna är här för att stanna, kort sagt. Någon bonus för att locka konsumenterna till köp behövs inte. Det räcker långt med individens vilja att leva mer klimatvänligt och bidra till den gröna omställningen. Det är inte längre bara den engagerade aktivisten eller den påläste miljöpartisten som är mån om att köra elektriskt. Man ska inte heller underskatta det prestigefyllda i att kunna visa upp sin Polestar för grannen eller främlingar man råkar på under sportlovsresan. Elbilen har blivit en statussymbol.
”Betydligt mer betydelsefull är existensen av en fungerande elinfrastruktur och den även i bredare lager förändrade inställningen till elbilen.”
Elbilarna är fortfarande dyrare att införskaffa än reguljära förbränningsbilar, men den primära nackdelen är snarare laddinfrastrukturen. Det är förvisso mer av en tidsfråga innan nätet av laddstolpar steg för steg byggs ut ytterligare vid mackar, vägkrogar och parkeringar. Eller i hemmen, för den delen.
Det talas rentav om att behovet av laddstolpar kan leda till ett uppsving för mackar efter en period av ”mackdöd”. Oavsett var behöver bilisterna kunna lita på att man kan ladda sin bil om man är på resande fot. Och om man behöver stanna en stund vid macken eller vägkrogen för att hinna ladda kommer man därtill behöva fördriva tiden med något – fika, en måltid eller vad det kan vara. Här torde bara entreprenörens fantasi sätta gränserna.
Men innan det finns ett sådant väl utbyggt rutnät av laddstationer spridda över landet – även på landsbygden – kommer detta att vara en flaskhals som sinkar omställningen.
Klimatbonusen visade sig vara behäftad med problem; det blev i praktiken en subvention av lyxbilar. Än värre: Många av bilarna exporterades dessutom bara efter något år – skattepengar gick alltså till att finansiera utländska bilköp.
Det är inte sådana dåligt konstruerade bidrag som på allvar driver på bilismens gröna omställning. Betydligt mer betydelsefull är existensen av en fungerande elinfrastruktur och den även i bredare lager förändrade inställningen till elbilen.
