Klarspråk om tolkar i vården
Det tycks föga förvånande råda rejäla tolkningsproblem om Tidöavtalets formulering om en begränsning av rätten till avgiftsfri tolk i sjukvården. Sjukvårdsminister Acko Ankarberg Johansson (KD) deklarerade tidigt att hon såg inte minst efter hård kritik från läkarprofessionen det problematiska i frågan ur patientsäkerhetssynpunkt och frågan har sedan hamnat i långbänk. Mandatklockan tickar som bekant snabbt och den punkt som inte blivit utredningsdirektiv lär heller aldrig bli något lagförslag.
I Region Blekinge tog dock M/KD/SD-majoriteten ledd av det sistnämnda partiet saken i egna händer och beslutade om att med vissa undantag ”gå före” och införa avgifter för tolkar.
Rent förvaltningsrättsligt är regionmajoriteten i kustlänet ute på djupt vatten. När frågan nu är uppe i Förvaltningsrätten i Växjö sedan beslutet överklagats av bland annat läkare inträffar det mycket ovanliga att regionens egen jurist, Magnus Jonasson, vägrar att företräda sin egen arbetsgivare i målet. I ett tidigare PM har han förklarat att en tolkavgift strider såväl emot hälso- och sjukvårdslagen som förvaltningslagen. Och med tanke på att Domstolen i Växjö beslutat om inhibition, att avgiften inte får införas före rättens avgörande, ter det sig som att Jonassons rättsutlåtande står sig.
”Om Jonasson visade ämbetsmannaanda och åskådliggjorde att han ytterst står i lagens tjänst så är det bedrövligt att en regionmajoritet kan fatta ett beslut som milt uttryckt kan komma att strida mot lagen.”
Om Jonasson visade ämbetsmannaanda och åskådliggjorde att han ytterst står i lagens tjänst så är det bedrövligt att en regionmajoritet kan fatta ett beslut som milt uttryckt kan komma att strida mot lagen.
Visst är det ett underkännande av migrationspolitiken att utrikesfödda som bott många år i Sverige har behov av tolk vid kontakten med läkare. Det avspeglar det ringa värde som det svenska språket tillmätts under många år som integrationspolitiskt verktyg. Kostnaden för regionerna uppgår till nära en miljard, enligt tidskriften Kvartal.
Men även om den beslutade men inte gällande avgiften i Blekinge inte inkluderar barn eller flyktingar från Ukraina lär den påverka andra gruppers konsumtion av sjukvård.
Från den medicinska professionen betonas att konsekvenserna kan bli dyrbara. Risken är att den som måste betala både läkarbesök och tolkavgift väntar med att kontakta sjukvården vid behov, vilket leder till att den medicinska personalen ska behandla sjukare patienter. En annan sannolik konsekvens är att patienten får läkarens ord översatta via någon anhörig exempelvis ett eget barn som ska förklara ordinationer av mediciner.
Frågan om tolkar har således främst diskuterats ur perspektivet kostnader och problem utifrån patientens perspektiv. Men det är läkaren som ska fastställa diagnos och besluta om utredning och behandling som är i behov av full information för att utföra sitt arbete inom ramen för den medicinska etiken. Denna diskussion om läkaretik och professionsansvar som förts i medicinsk fackpress lyste helt med sin frånvaro hos majoriteten när Region Blekinge gick till beslut, precis som den saknades när denna punkt i Tidöavtalet formulerades.
