Jöken lever på lånad tid
Sverigedemokraterna är nu större än Socialdemokraterna, inte bara i enskilda opinionsmätningar utan när alla mätningar vägs samman. I den så kallade poll of polls har Socialdemokraterna 23,3 procent, SD 23,5 procent.
Januariöverenskommelsen har därmed visat sig vara ett pyramidalt misstag. Syftet var att isolera Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, men SD och V är de enda partierna vars väljarstöd har ökat sedan valet. Om det vore val idag skulle de fyra ”mittenpartierna” Centern, Liberalerna, Miljöpartiet och Socialdemokraterna få 132 mandat i riksdagen. Inte ens om de reviderade punkten om att neka Vänsterpartiet inflytande, skulle de få ihop en majoritet.
Alliansen splittrades, men inget mer livskraftigt har uppstått. I riksdagen kan januaripartierna bara hoppas att oppositionspartierna nu inte kan finna varandra i fler frågor än de redan har gjort.
Det är svårt att se poängen i att Sverige styrs på detta sätt fram till valet 2022. För Socialdemokraterna kan till och med Juholts opinionssiffror bli ett ouppnåeligt mål vid slutet av mandatperioden.
Orsakerna är enkla. Det går inte att regera på en politik man inte tror på. Det går inte att söka makten bara för att neka inflytande åt någon annan. Det går inte att förhålla sig mer till ett avtal än till verkligheten.
Sistnämnda punkt kan tyckas självklar men faktum är att statsministern tycks mer engagerad för januariavtalet än i att bekämpa brottsligheten. ”Vi såg till att få till ett samarbete i mitten av svensk politik adresserade de frågor vi måste ta hand om: klimatomställningen, integrationen, välfärden och jobben”, sa Stefan Löfven i veckan. Kampen mot brottsligheten var uppenbarligen inte någons hjärtefråga.
När statsministern för en tid sedan fick chansen att utveckla ett kriminalpolitiskt resonemang, blev det än en gång rent genant. Nu var det Alliansens jobbskatteavdrag som fick förklara vågen av ungdomsrån. ”Under lång tid pågick en politik, under åtta år med den förra borgerliga regeringen, som innebar skattesänkningar och neddragningar i välfärden. Det håller inte”, sa Löfven.
Tidigare har det varit högstadieungdomar i en enskild Stockholmskommun som bar skulden till narkotikabrottsligheten, och polisens inriktning på våld i hemmet som gjorde att gängkriminaliteten flög in under myndighetens och politikernas radar (”vi såg det inte komma”). Ansvaret ligger på allt och alla utom på den som sedan fem och ett halvt år är Sveriges statsminister.
Inte ens på egna meriter bär Löfvens resonemang särskilt långt. Trots anspråk på att ha ”vänt politiken” har S-MP-regeringarna inte avskaffat något av de jobbskatteavdrag som nu påstås ha fått ungdomar att utföra brutala rån med förnedrande inslag. Däremot har regeringarna profilerat sig med en lång rad straffskärpningar. Samtidigt har den varit öppen för skattesänkningar, och då inte med låginkomstprofil som jobbskatteavdragen utan riktade mot höga inkomster.
Politiska bedömare förklarar gärna SD:s framgångar med cirkelresonemanget att debatten har gynnat SD. Om brottslighet kopplad till personer med utländsk bakgrund uppmärksammas, vinner SD.
Förutsättningen för att det ska ske är dock just vad som finns nu. En regering som inte brinner för frågan, som inte tror på sin egen politik och som inte förmedlar att den tar sitt ansvar.
