Jöken avvecklar svenska modellen

Om inte arbetsmarknadens parter kommer överens om något annat, ska utredningens förslag läggas fram som en proposition.

För att slippa lägga fram detta förslag, och för att undanröja det hot de själva har fört in i januariöverenskommelsen, har Socialdemokraterna gått till attack mot utredaren. Får man tro regeringen ska en av Sveriges dugligaste jurister på området ha misslyckats med att läsa direktiven innantill. Varför någon ska vilja utreda något framöver om det sker till risken av sådan politiskt motiverad offentlig förnedring är höljt i dunkel.

Socialdemokraterna försöker alltså på två fronter undergräva avtalet med C och L. Utredningen skjuts i sank, samtidigt som trycket på parterna att komma överens om något annat minskar.

Men om man leker med tanken att Centern och Liberalerna får sin vilja igenom och överenskommelsen faktiskt följs? Åtminstone C tycks tro att det är möjligt.

Dessvärre skulle inte heller det vara något att glädjas åt. Utredningens förslag angående krav på kompetensutveckling även för visstidsanställda, som är tänkt att bidra till att balansen upprätthålls, skapar en ny typ av tvister vid uppsägning. Utredningens utförliga beskrivning av alla avvägningar som måste göras i denna fråga illustrerar tydligt hur krångligt det blir att avgöra vilken sorts fortbildning en person som har blivit uppsagd borde ha fått.

Och det grundläggande problemet, som alla anhängare av den svenska modellen borde bekymras över, fördjupas. Las var från första början ett avsteg från ordningen att arbetsmarknadens parter ska komma överens. Även LO anser, trots att det inte alltid låter så, att det bästa hade varit om Las aldrig hade hänt.

Att det återigen är politiker som tar kommandot över arbetsmarknaden, om än med delvis nya avsikter, innebär ytterligare ett avsteg från den svenska modellen. Parterna uppfattas uppenbarligen inte kunna komma överens om någonting såvida det inte sker under hot.

Ändå borde förändringskraften finnas. Varken Svenskt Näringsliv, LO eller någon annan anser att arbetsmarknaden fungerar riktigt tillfredsställande. Det vore ett sorgligt underbetyg åt den hyllade svenska modellen med dess omhuldade flexibilitet om den inte gick att anpassa till nya förhållanden. Det är trots allt inte för att underlätta regeringsbildningen som parterna behöver utveckla arbetsmarknaden, utan för arbetsmarknadens egen skull.

Men inte ens den svenska modellens fans inom politiken verkar riktigt tro på den. Istället hittar man på ett tillvägagångssätt där man hotar med en utredning som förutsätts passera både remissinstanser och riksdag utan att någon läser den eller har några synpunkter. Först då förmodas parterna kunna ta sig samman och förhandla.

Skulle förhandlingarna bryta samman och januariöverenskommelsen verkligen följas blir avsteget från den svenska modellen ännu större.

I vissa avseenden blir lagstiftningen rimligare. Men själva tillvägagångssättet undergräver den ordning alla säger sig vilja ha. ”Svenska modellen ska utvecklas – inte avvecklas”, var en gång Stefan Löfvens paroll. Det är en ironi att Löfvens snillrika januariöverenskommelse innebär att det blir betydligt svårare att tala om en svensk modell.