Ja till kommunikation, nej till kommunal reklam
När SVT Aktuellt efter kökaoset på E22 i början av det nya året skulle ställa Trafikverket till svars borde det rimliga varit att generaldirektören eller överdirektören som båda är utsedda av regeringen svarade på frågorna i studion.
Så blev det inte. Istället var det Trafikverkets presschef, Bengt Olsson, som stod framför kameran. Det är ett tydligt exempel på hur kommunikatörer i stat och kommuner fått en ny och betydligt mer framträdande roll. Uppdraget handlar inte längre om att förmedla pressens frågor till rätt person utan att själv i offentliga sammanhang representera myndigheten i samband med en kris.
I en kris är det rimligen den högste chefen som ska ta ansvar. En presschef är anställd och i ett lydnadsförhållande till överordnade. Det handlar om ansvarstagande, inte bara kommunikation.
Kommunikationsavdelningarna i kommuner och myndigheter har vuxit lavinartat under senare år. Det skulle givetvis aldrig ha accepterats om den externa kommunikationen inte hade anpassats efter de stora samhällsförändringar som skett och som möjliggör kommunikation direkt mellan medborgare och kommun. En god kommunikation är också avgörande i kritiska situationer såsom under pandemin eller i en tid av höjd beredskap.
”Däremot ska tillväxten av kommunikatörer också ses som del av att kommuner och myndigheter strävar efter att stärka sitt förtroende hos medborgarna.”
I litteraturen, som i Ingen reklam tack – en rapport från Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi om myndigheternas kommunikation - förklaras tillväxten av kommunikatörer med att kommuner och myndigheter strävar efter att stärka sitt förtroende hos medborgarna. I farans riktning ligger där att att en förment opartiskhet går förlorad till främjandet av den egna organisationens påstådda fördelar.
I ett utskick från Kalmar kommun under onsdagen ger den nye kommunikationschefen Nico Werge, prov på synsätt som förtjänar att diskuteras utifrån de senaste årens kritiska diskussion om offentlig kommunikation.
Texten framstår som ett inlägg i debatten kring kommunikation där Werge pedagogiskt förklarar betydelsen av också en internt välfungerande kommunikation.
”Men är det kommunikatörernas uppgift att lyfta den egna verksamheten gentemot medborgarna?”
Men är det kommunikatörernas uppgift att lyfta den egna verksamheten gentemot medborgarna? ”Helst ska man också tycka att vi är lite bra, I viss mån konkurrerar vi ju med andra aktörer”, skriver Werge.
Fast om kommunal verksamhet såsom äldreboende, förskolor eller gymnasieskolor fungerar sämre än den fristående aktörer erbjuder är det kommunens uppgift att stärka kvalitetsarbetet, inte att genom kommunikation sätta bilder av hur verksamheten fungerar. Det är kanske inte det Werge avser, men det ligger i tangentens riktning.
I uppgiften ligger också enligt texten att ”förklara vad man som skattebetalare faktiskt får för sina pengar”.”
Ja öppna jämförelser och insyn i budget och kostnader är viktig. Men granskningen av hur effektiv kommunen är bör lämpligen överlåtas åt någon annan. Det kan ju till exempel också vara så att en politisk opposition har synpunkter på effektivitet och skatteuttag.
Att driva ”majoritetens linje” i förmedlingen av information står därmed något i strid med de höga ideal som Werge samtidigt förknippar den kommunala kommunikationen med. Dess betydelse understryks när Werge pekar på vår tids desinformation och den vridna världsbild som förmedlas av så kallade alternativa medier.
En kommunikationsavdelning är ju ingen oberoende nyhetsredaktion som har läsarna som uppdragsgivare och som värderar nyheter efter en publicistisk tradition utan presskommunikatörer är underställda en politisk majoritet och har en lojalitetsplikt till arbetsgivaren.
Kommunikatörer behövs på ett annat sätt i dag än tidigare. Men inte som reklammakare för den egna offentliga organisationen och framför allt inte som företrädare för myndigheter i medier efter en kris.
