Islam, en religion nu även i Sverige
Vår ledare om Magnus Karavelis artikel har väckt reaktioner. Här kommer ett försök till allmänt svar från mig som politisk chefredaktör. Förhoppningsvis kommer också svar från muslimer i Sverige.
Först av allt må sägas detta. Diskussion om islam och islamskt motiverade attityder i samhället kan föras och bör föras. Det är också tidningars uppgift att vara arenan för den. Men samtalet bör ske i en ton som inte river upp konflikter, eller utmålar hela folkgrupper som hot. I annat fall riskerar vi att genom våra yttranden riva upp och skapa konflikter, ja kanske hat, där detta inte tidigare fanns. Magnus Karaveli, avlönad ledarskribent, måste också ha detta som rimlig utgångspunkt. I ledarskribentens yrkesplikter ingår förmågan att formulera sig med precision. I sin text misslyckades han dock grundligt med att skilja mellan ifrågasättandet av islam och misstänkliggörandet av en folkgrupp.
Islam är inte en oproblematisk religion, därigenom att den inte skiljer mellan trosliv och samhälle. Teologiskt kommer islam i hög grad ur kristendom och judendom och från samma trosmiljö. Samma halvmåne som finns på de gröna fanorna ser man på Mariabilder och ortodoxa kyrkokors: jungfrulighetens symbol. Till skillnad från många kristna tar en muslim ofta sin tro på största allvar och låter den bli vägledande i vardagen.
"Giv kejsaren vad kejsaren tillhörer" gäller dock inte, inte heller Paulus kända ord om att även hedningar känner lagen. Och medan Västeuropa formades delvis av striden mellan kejsare och påve tenderar de islamska samhällena att bli monolitiska. Koranens samhällsordning uppfattas av många som gällande världslig lag. Detta har sannolikt starkt bidragit till att mångfald och maktdelning haft svårt att slå rot i homogent muslimska stater. Muslimska väckelserörelser, som wahabismen i Saudiarabien, har sett på människor och samhälle på ett synnerligen auktoritärt sätt. Islam är också en lagiskhetens tro, till skillnad från kristendomens förlitan till nåden.
Vi kan skifta fokus något från islam till arabvärlden. Här växte i många länder nationalismen efter första världskriget. I Mellanöstern ansåg sig invånarna vara lurade av britterna. I Nordafrika pyrde oviljan mot kolonialväldena. Många såg då den tidens "moderna" europeiska rörelse som förebild: nationalsocialismen. Baathpartiet i Syrien och Irak är ett tydligt exempel. Därmed slog antisemitismen rot. Det går en urskiljbar linje från inslag i arabiska media i dag tillbaka till Der Stürmer eller Völkischer Beobachter. Konflikten i Israel/Palestina med dess flyktingproblem har spätt på det synsättet. Likaså har ghettofieringen i exempelvis Storbritannien och andra västeuropeiska länder varit grogrund för människofientliga muslimska sektattityder. Det är ännu svårt att urskilja några spåra av någon tolerant specifikt västeuropeisk islamsk riktning.
Detta om mina tankar om islam. Läs även det som kommer att stå på denna plats på lördag, då jag resonerar om förhållanden i Sverige. Denna text och det på lördag bör läsas som en sammanhängande text.
