IS-mödrars barn är inte terrorister
Frågan om vad som ska göras med de så kallade IS-mammorna – en något obehaglig term – och deras barn är lika komplex som den är känslig.
Inte bara krockar flera principer och instinkter med varandra; rent juridiskt är det också snårig terräng.
Ett barn ska inte bära skulden för dess föräldrars missgärning. En gammal juridisk princip som präglat Europa alltsedan de judeo-kristna värderingarna började genomsyra samhället. En rättvis och humanistisk tanke som fortfarande är lika klok som när den först formulerades i Mellanöstern för ett par tusen år sedan.
Samma humanistiska värderingar har inte genomsyrat den extremistiska och våldsbejakande sammanslutning, Islamiska Staten, vars manliga och kvinnliga medlemmar inom samma region under flera års tid begick eller på olika sätt understödde krigsbrott, övergrepp och folkmord.
Av de svenska medborgare som reste ned till Syrien och Irak och deltog i det barbariet lever flera nu i fängelseläger – och säger sig vilja komma tillbaka till Sverige. Vilket inte är svårt att förstå:
När drömmen om det återupprättade Kalifatet gick i kras, och efter att ha tvingats leva i förnedring – för de kvinnliga medlemmarna kan det bland annat ha inneburit tvång att gifta om sig, ibland flera gånger, efter att makarna stupat – ter sig mellanmjölkslivet i det kalla Sveriges förorter närmast som en trygg idyll i jämförelse.
Att ta hem vuxna medborgare från Sverige som med berått mod deltagit i sådan verksamhet framstår för många svenskar som moraliskt tvivelaktigt. Vilket också är en av anledningarna till att Sverige än så länge avstått. Även om det funnits fler skäl, till exempel den givna säkerhetsrisken.
”Barn ska inte sona sina föräldrars brott.”
Lägg därtill svårigheterna att faktiskt få dem dömda i Sverige. Lagstiftningen mot deltagande i terrorverksamhet kommer inte retroaktivt kunna fälla dem, och i den mån de begått ”klassiska” krigsbrott är möjligheterna att bevisa något mycket svag. Det som skulle krävas är i princip att de själva erkänner sig skyldiga, även om det ensamt inte skulle räcka.
Å andra sidan är möjligheterna till rättssäkra rättegångar på plats i Irak och Syrien svaga, och IS-medlemmarnas nuvarande tillvaro i fångläger där de lever utan föregående rättslig process kan väl i viss mån liknas med USA:s internationellt mycket kritiserade Guantanamo Bay-läger på Kuba.
Barnens situation är inte lättare att hantera. Ingen vill att barnen ska växa upp under deras nuvarande bedrövliga situation. Att skilja barn och föräldrar åt, generellt sett, ska bara göras under extraordinära omständigheter. Och det gäller ju förvisso i detta fall.
Men att helt sonika ta barnen från föräldrarna i lägren mot deras vilja gör sig inte så lätt. Dessutom måste man fråga sig vems ansvar barnen faktiskt är. Är de svenska medborgare? Vilka är, eller var, deras biologiska föräldrar? Var är de födda? Och så vidare. Frågor som är svåra att besvara i nuläget.
Möjligen kan diskussionen tyckas akademisk, men är likväl nödvändig för att kunna gå vidare med konkreta åtgärder.
Debatten om vad som är rätt eller fel metoder kommer att fortsätta. Men viktigt för den fortgående processen är både att barnen inte ska sona sina föräldrars brott, liksom att IS-medlemmarna faktiskt ställs till svars för deras illgärningar.
