Ingrip mot centralismen
Myndighetens Statskontoret slutrapport om den stora omorganisationen av svensk polis bekräftar på det stora hela taget mångas upplevelser – och mediebilden – av polisens nya sammanhållna organisation med en enda nationell myndighet. Kort sagt; förmågan att ingripa mot brott har inte förbättrats.
Kritiken träffar såväl polisens ledning som arkitekterna - och framför allt beslutsfattarna - det vill säga riksdagsmajoriteten - bakom den stora förändringen i styrningen av polisen. Som Statskontoret spår fast var förhoppningarna på besparingar och samordningsvinster med en ny stor organisation orealistiska samtidigt som reformen var underfinansierad.
Det är lätt att i dag glömma debatten bakom förändringen. Efter Göteborgskravallerna 2001 sattes ljuset på rikspolischefens obefintliga möjligheter att styra händelser av nationell karaktär. En ny brottslighet som inte brydde sig om läns- eller nationsgränser bredde ut sig medan polisen uppfattades vara låst i länsmyndigheter.
”Mindre” myndigheter som i Kalmar län tvingades ta hjälp av stora som Skåne vid insatser som krävde förstärkning. I detta klimat framstod det som politiskt enkelt att tala om en sammanslagen nationell polis.
Flera andra statliga myndigheter som Arbetsförmedlingen, Skatteverket och Försäkringskassan som tidigare hade ledningar och styrelser på länsnivå hade också slagits samman för att framför allt skapa mer enhetliga beslut.
Det spelar emellertid i många fall mindre roll om ett skatteärende handläggs i Oskarshamn eller Falun för den enskilde. Polisen arbetar dock med att förebygga och beivra en brottslighet som till sin övervägande natur är lokal eller regional. Därför har också den polisiära organisation i Sverige under lång tid haft en mer lokal prägel med en kommunpolis som växte fram ur socknarnas system med fjärdingsmän och städernas brandvakter till en statlig organisation som länge räknade ett stort antal lokala polismyndigheter. Myndighetskopplingen till platsen garanterade – nästan – en närvaro på platsen. Makten får också ett ansikte vilket har ett stort värde när det gäller en myndighet med de maktbefogenheter som polisen har.
Detta perspektiv som var så levande under den så kallade närpolisreformen var nästan helt frånvarande när centraliseringstänkande och påstådda stordriftsfördelar dominerade debatten.
Statskontoret slår fast att det är på den lokala nivån som har problem vilket också är en internationell trend. I Region Syd, där Kalmar län ingår, finns nationellt sett låga 45 procent av de totalt antalet anställda inom lokalpolisområdena. Rivningen av länsgränserna skapade samtidigt, uppmärksammas det, istället revir mellan lokalpolisområden. Tanken att centraliseringen skulle föra polisen närmare befolkningen fungerade inte. I rapporten konstateras att poliser lättare kunnat skickats för att möta allvarligare brottslighet (i storstäder) – den bilden kan kompletterats med att resurserna samtidigt gröpts ur på landsorten.
Till Statskontorets bild bör adderas att en slags kommunalpolis håller på att växa fram i kölvattnet av polisreformen när lågutbildade ordningsvakter i praktiken får en ingripandefunktion i stadskärnor och utanför stökiga köpcenter.
Det är en lokal-lokal lösning på problem som skapats. Men enhetligheten minskar när ordningen blir en kommunal resursfråga.
Den ekonomiska effektiviteten kan ifrågasättas när ordning och trygghetssatsningar får en helt lokal och inte någon regional prägel. Lösningarna går som så ofta förr från den ena extremen till den andra, denna gång från det centrala till det superlokala medan det tidigare gick från det regionala till det centrala. Om perspektiven kan förenas istället för att ses som varandras motsättningar skulle mycket vara vunnet.
