Inget olämpligt med prästkragen
Så mycket väsen för att en präst bär prästskjorta? Ja, att Birgitta Ed – statsminister Ulf Kristerssons (M) hustru som nyligen prästvigdes för Strängnäs stift – bar prästkrage när hon följde med sin make till Natomötet i Vilnius har tydligen retat gallfeber på en disparat skara av politiker, tyckare och annat folk. Även andra präster har provocerats av klädvalet, trots att Eds egen biskop har gett sitt stöd.
Annika Strandhäll (S) kritiserar klädseln för att hon menar att det på något sätt skulle utgöra ett ställningstagande å Svenska kyrkans vägnar för Nato – och hävdar att det strider mot hur kyrkan ”motsätter sig Natomedlemskap”, vilket helt enkelt inte är sant. Kyrkan har inte någon linje i frågan, utan har slagit fast att den saken ”ligger utanför kyrkans ansvars- och kompetensområde.” Rent bisarrt blev det när Strandhäll sedan fortsatte och jämförde prästkragen med att ha en Pride-tatuering i pannan.
Moderaten Richard Herrey anser att det är ”principiellt olämpligt” med religiös klädsel i ett sådant officiellt sammanhang. Och på Twitter har en hel skock med religiös beröringsskräck förfasat sig över Eds val av klädsel. För allt tal om könens jämställdhet är det förvånansvärt ofta som kvinnor – ofta borgerliga – som syns i det offentliga får utstå påhopp för sin klädsel. Ofta har det gällt Kristdemokraternas Ebba Busch, och nu var det tydligen Ed som stod tur.
En del individer kan förstås ogilla religiös klädsel, eller störa sig på religiösa symboler. Men i ett fritt och pluralistiskt samhälle är det något man gott får stå ut med. I synnerhet kyrkliga uttryck är ju omöjliga att undvika i ett land som i tusen år har formats av den kristna tron. Den svenska flaggan är prydd med ett kors, grundlagen fastslår att statschefen skall vara av den rena evangeliska läran, och i samband med riksdagens officiella inledning av ett nytt riksmöte firas alltid en gudstjänst i Storkyrkan. Sådant är en del av Sveriges kultur och historia, något att värdesätta och glädjas över.
”Nog kan man också se en kanske omedveten men värdefull diplomatisk signal i det hela.”
Till saken hör att många präster mer eller mindre alltid bär sin prästskjorta när man rör sig i det offentliga. Att vara präst är inte bara ett yrke som alla andra, det är ett kall, en vigning och en identitet. Något man är ständigt. Alltid redo, som en scout skulle uttrycka saken. Att ta av sig skjortan vore lite som att ta av sig sin vigselring. Och det var ju inte som att Ed gick runt i full ornat med alba och mässhake.
I synnerhet i mer uppklädda sammanhang – som vid någon högtid, ett kalas, eller en officiell tillställning – är det rätt vanligt att en präst bär antingen sin prästskjorta eller rentav en gammal hederlig kaftan. Det senare är också enligt etikettens regler prästens officiella högtidsklädsel, och ingen hade väl anklagat Ed för olämpligheter om hon bar prästrocken på riksmötets öppnande mitt bland alla folkdräkter.
På plats i Vilnius hade faktiskt Ed också ett möte med Turkiets president Erdogans hustru Emine, som bland annat handlade om just religion och samhälle. Är det olämpligt att en präst bär ämbetsdräkt under ett samtal om religion?
Och nog kan man också se en – kanske omedveten, men värdefull – diplomatisk signal i det hela. Koranbränningarna har gjort både Turkiet och andra i den muslimska världen upprörda, och kan enligt Säpo vara hotdrivande. Det kan göra gott att dessa får se ett sådant uttryck för att det mitt bland all religiös analfabetism och religionskritik faktiskt finns genuin förståelse för och utlevelse av religion, även på högsta nivå. En sådan draghjälp ska inte underskattas.
