Ingen orbanisering i EPP
I snart en vecka har det gått att förtidsrösta i valet till Europaparlamentet. Ett val som genomförs i en orolig tid, både för Europa och världen, där mycket förändras. Kriget i Ukraina är inne på sitt tredje år (räknat från den fullskaliga invasionen 2022), Donald Trump vädrar morgonluft inför det amerikanska presidentvalet i höst, och i EU spås högerpopulister göra framsteg.
Beroende på hur sammansättningen i parlamentet förändras kommer det naturligtvis att påverka samarbetena mellan partigrupperna, i vilka de nationella partierna ingår för att koordinera sitt arbete och öka sitt inflytande. En omdiskuterad fråga som dykt upp inför valet är hur parlamentets största grupp EPP – i vilken Kristdemokraterna och Moderaterna ingår – kommer att förhålla sig till de parlamentariska förändringarna, och vilka samarbeten man kommer söka.
Från många håll, både politiska konkurrenter och i medieanalyser, höjs ett varnande finger för att EPP kommer att ”söka sig högerut”. Något som framställs som en existentiell kris för parlamentet och EU. När politiska rivaler tar i från tårna i en valrörelse får man ta det med en nypa salt, men även i övrigt finns det skäl att nyansera den alarmistiska bilden något.
För det första är det lite märkligt att anklaga EPP för att samarbeta högerut, ungefär som om EPP inte själv är en del av den politiska högern. När tidigare Brysselkorrespondenten Rolf Gustavsson uttalade sig om valet i Sveriges Radio beskrev han det som att man lämnar en ”center-vänster-väg” för ”orbanisering” i stället. Men EPP är ingen center-vänster-grupp, utan har alltid varit en grupp med ett starkt kristdemokratiskt dna med tyska CDU som gruppens tyngsta delegation – och har med tiden också öppnat sig för att släppa in konservativa och liberalkonservativa partier som Moderaterna.
”När politiska rivaler tar i från tårna i en valrörelse får man ta det med en nypa salt.”
För det andra bör man lyssna noga på vad EU-kommissionens ordförande, tyska Ursula von der Leyen från EPP, faktiskt säger i fråga om parlamentariskt samarbete. Tre viktiga punkter förtjänar att lyftas fram.
Det ena är att hon inte talar om att söka sig högerut i stället för existerande samarbeten med de socialdemokratiska och liberala grupperna; snarare handlar det om att inte utesluta något på förhand innan man vet hur den parlamentariska sammansättningen ser ut efter valet.
Det andra är den viktiga åtskillnaden att det är den konservativa gruppen ECR som i sådana fall skulle vara aktuell. Det vill säga gruppen i vilket brittiska Tories ingick innan Brexit och där nu Sverigedemokraterna huserar – inte den nationalistiska och euroskeptiska ID-gruppen. Ska man jämföra det med något kanske man kunde nämna Tidösamarbetet; det handlar alltså om att hantera de parlamentariska realiteterna för att kunna få igenom kompromisser i parlamentet.
Men de tredje viktiga synpunkten är att von der Leyen också har signalerat att ”samarbetet” skulle kunna handla om att vissa partier i ECR vill lämna den gruppen och i stället bli en del av EPP.
Dessutom har hon varit mycket tydlig med att viktiga röda linjer kommer att vara sådant som att man står upp för samma värderingar, att man är demokratiskt tillförlitlig, står upp för rättsstatliga principer och stöder Ukraina. Inte direkt någon orbanisering där inte.
