Ingen budgetdisciplin med indexreglering
Finanspolitiska rådet uppgift är att granska regeringens ekonomiska politik. Men när riksdagens finansutskott på tisdagen något i skymundan genomförde en öppen utfrågning om årets rapport kom istället ovanligt nog en stor del av diskussionen att handla om rådets kritiska inställning till förslag från oppositionen.
Det var när riksrevisor Helena Lindberg diskuterade kommunernas ekonomiska situation och statens generella statsbidrag till kommuner och regioner som S-ledarens Magdalena Anderssons huvudnummer från i höstas kom på tal, även om Lindberg var noggrann med att inte nämna oppositionsledarens namn utan nöjde sig med att referera till den ”allmänna debatten”.
Socialdemokraterna har sedan skuggbudgeten presenterades drivit frågan om att indexreglera de generella statsbidragen till kommunsektorn. Stöden till kommunerna ska således automatiskt skrivas upp. Detta beskrevs i termer av en ”bottenplatta för välfärden” och ett ”systemskifte”.
Men detta är inte någon ny idé. Systemskiftet vore en återställare till något som övergivits. Helena Lindberg påminde om att statsbidragen till kommuner och de dåvarande landstingen fram till mitten av 1990-talet var just indexerade. Och de anses ha bidragit till krisen i statsfinanserna. ”Det fanns anledning att de togs bort. Varför göra om misstaget?” frågade sig Lindberg.
Att på förhand fatta beslut om kommande höjningar av de generella bidragen tenderar nämligen att driva på kostnaderna. Erfarenheten visar att en indexering inte ersätter årliga beslut om att sedan plussa på bidragen med fler miljarder. Man höjer som Finanspolitiska rådet skriver i årets rapport ”startpunkten för diskussionen” om medel till kommuner och regioner. Och därmed minskar reformutrymmet för andra prioriteringar eller för skattesänkningar.
När det gäller statens egna myndigheter finns ett produktivitetskrav. Anslagen räknas inte helt upp med priser och löner. Därmed finns ett ständigt omvandlingstryck på myndigheterna. Kommunerna skulle istället få ett ”antiproduktivitetskrav”, menade Lindberg, om de generella statsbidragen indexreglerades.
Det betyder i klartext att inte bara kostnaderna för staten skulle öka med trolig påverkan på skatteuttaget utan också att de ökade anslagen inte alls med säkerhet skulle innebära att kvaliteten på välfärden höjs. Indexreglering av de generella statsbidragen till kommuner och regioner framstår alltså i historiens ljus mest som ett annat ord för bristande budgetdisciplin. Det har vi haft nog av i Sverige.
”Indexreglering av de generella statsbidragen till kommuner och regioner framstår alltså i historiens ljus mest som ett annat ord för bristande budgetdisciplin.”
Finanspolitiska rådet och Riksrevisionen är således eniga. På den punkten. Lindberg drog sig inte för att kritisera rådet hårt för att det ägnar sig allt mer åt att analysera regeringens klimatpolitik.
”Det borde vara en fråga för Klimatpolitiska rådet”, sade hon. Fast att Finanspolitiska rådet har en viss frihet att självständigt välja granskningsområden ter sig väl ändå relevant. Regeringen får finna sig i det för att inte anklagas för att sätta munkavle på rådets ledamöter.
Finansminister Elisabeth Svantesson (M) kunde lämna förstakammarsalen nöjd och glad efter utgången av utfrågningen. De socialdemokratiska ledamöterna i finansutskottet fick däremot knappast den förmiddag de hoppats på.
