Idéer bättre än vinst för välfärd
Gärna valfrihet, men inte vinst, i välfärden. Ungefär så kan det låta bland många väljare, alldeles oavsett om de är borgerliga eller ej. Att något drivs i offentlig regi betyder inte per automatik att det är bäst – men lika sant är det att en verksamhet inte heller nödvändigtvis blir som bäst för att den drivs med vinstintresse.
Frågan om välfärd, regi och kvalitet har nyligen satts under lupp en intressant studie från Göteborgs universitet, signerad statsvetarna Rasmus Broms, Carl Dahlström och Marina Nistotskaya, och publicerad i den Oxfordkopplade tidskriften Journal of Public Administration Research and Theory. I en jämförelse mellan ideella och vinstdrivande äldreboenden, baserad på nästan 3 000 äldreboenden, når den förra gruppen en högre kvalitet än de senare. Kommunala äldreboenden hamnar kvalitetsmässigt någonstans mellan de två.
För att uttrycka det grovkornigt: Ideellt är bäst, vinstdrivande sämst. Och allra sist hamnar de boenden som antingen ägs av riskkapitalbolag eller är börsnoterade.
De ideella aktörerna har högre personaltäthet, de har många sjuksköterskor, de har den mest välutbildade omsorgspersonalen. I och med att verksamheten inte har förväntningar på skapa vinst kan överskottet återinvesteras i verksamheten, och som arbetsgivare är de idéburna aktörerna attraktiva.
”Äldrevården blir ett uttryck för omsorg, snarare än service”
Därtill har den idéburna äldrevården flest nöjda brukare.
Som framhålls i studien har de idéburna aktörerna ett tydligt mål med sin verksamhet och drivs av en uppsättning värderingar. Till det skulle man kunna tillägga att värderingar inte är skrivbordsprodukter framtagna av en kommitté eller köpta av en konsult och påtvingade uppifrån. Det handlar ofta om genuina uttryck för den människosyn och världsbild som präglar en levande gemenskap. Om det så är judiska Neuberghska Bambergerska äldreboendet i Göteborg eller katolska Josephinahemmet i Stockholm så finns där både en stark vision och en koppling till en naturlig gemenskap. Äldrevården blir ett uttryck för omsorg, snarare än service.
Den idéburna äldrevården är dock koncentrerad till storstäderna. Det finns förklarliga skäl till att så är fallet; underlaget för så pass profilerade verksamheter finns inte överallt. Men politiken har inte heller varit tillräckligt intresserad historiskt: om borgerligheten i sin liberaliseringsglädje lätt hamnat i marknadstänkande så har socialdemokratin och vänstern i sin skepsis mot vinstdrivande välfärd för lätt hamnat i en misstänksamhet även mot den idéburna sektorn.
Men kvalitén i den ideella äldrevården och nöjdheten hos dess brukare borde inspirera. Välfärden är större än marknaden, och de idéburna aktörerna bör ges förutsättningarna för att växa. Det skulle inte vara ett hot mot eller ett underbetyg på den kommunala verksamheten, som har en styrka i sin koppling till den lokala platsen. Men det vore ett värdefullt komplement.
