I socialdemokratins fattighus är valfriheten borta
Har vi råkat in i ett idyllens sextiotal? Regeringen regerar. Företagen producerar och är nöjda, förutom några besvärliga småföretagare. Oppositionen opponerar, och verkar vara bra på just det. Så det blir opposition även framöver. Riksdagen debatterar, men eftersom regeringen är mer intresserad av vad motparter på andra ställen har att komma med blir det mer monolog än utbyte. Som Carl Bildt en gång sade: ”Man kan välja mellan att sitta i riksdagen och besluta om älgjakten eller så kan man ta ansvar för Sverige.”
Och eftersom socialdemokraterna är de som skickligast hanterar makt är det bäst att de behåller makten.
Hur många tänkte inte det då, på sextiotalet, innan vänstervågens tid? Ideologierna är döda, sade Tingsten.
Antagligen tänker många socialdemokrater så nu, när deras politik på riksplanet kommer att bestå i att dels hårdgallra trygghetssystemen, dels hålla sina kärntrupper lugna under processens gång. Det socialdemokratiska temat är nu som då ”tillväxt”, sannolikt pådrivet av landstingens och kommunernas oroliga politiker, som ser prognosernas katastrofsiffror torna upp sig. De tunga sociala trygghetssystemen måste nu vändas och förmåner avskaffas. Pensionerna är redan förda i hamn, men det var det enklaste eftersom människor inte märker följderna förrän om något årtionde. Värre är det med sådant som sjukförsäkring, arbetslöshetsförsäkring, socialhjälp av olika slag samt vård och omsorg. Statsminister Göran Persson har i alla fall stuckit ut hakan, och börjat tala om att människor själva ska förtjäna sitt skydd, liksom om ”grundtrygghet”. Det senare innebär att han omprövar besluten från femtiotalet om att de mer högre inkomst ska få högre ersättningar av olika slag. ”Grundtrygghet” är ju att alla får samma nivåer i de sociala ersättningarna. Vill höginkomsttagare ha mer får de betala extra utanför det offentliga. Ja, så sker redan nu, kan vi läsa i tidningarna. Många tjänstemannaförbund har förhandlat upp arbetslöshetsersättningen till 80 procent av lönen. I sjukvården sker motsvarande, när landsting väljer bort viss vård, som nu i Östergötland.
Taktiskt sett innebär detta att socialdemokratin hoppas att slå undan benen för de borgerliga. Varför rösta på oppositionen, när regeringen redan för en politik för de starka? är väl den taktiska tanken. Och förvirrade utrop från exempelvis s-märkta ledarsidor går att stå ut med. Inte bryr sig regeringen om dem.
De borgerliga försöker gå till offensiv. Det är bra. För det är grundfalskt att kalla regeringens socialpolitiska klämma-åt-tankar för borgerliga. Alla kan spara. Men moderaterna, med de andra i följe, som står för alternativ, valfrihet och tilltron till den enskildes möjligheter. Det är inte särskilt borgerligt att sänka ersättningsnivåer i socialförsäkringar. Det är borgerligt att sänka skattetryck så att människor slipper socialförsäkringar. Det är borgerligt att låta andra former av trygghet växa, så att de politiska systemen inte blir lika viktiga.
En gång anklagades högern för att göra Sverige till ett ”befäst fattighus”. När ställer vi dagens socialdemokrati till ansvar för att göra Sverige till det egna maktbyggets fattiga bottenvåning?
