Historielöst att dekolonisera museer
Svenska museer har de senaste åren fått alltmer kritik för att kunskapsförmedlande utställningar får ge plats åt politiserade diton. För några år sedan blev det en stor debatt efter att kulturskribenten Ola Wong gått till frontalangrepp åt hur normkritik och postkolonialism blivit till något slags överideologier som ska prägla verksamheten.
En kritik som fick stöd från skribenter både till vänster och höger på den politiska skalan. I Wongs kritik var det specifikt Världskulturmuseerna som var i blickfånget. Och det ser ut som att det är en fråga som det finns anledning att återkomma till.
Förra veckan rapporterade vänsterinriktade Dagens ETC om hur Etnografiska museet i Stockholm har tagit ned den fasta utställningen om den svenska upptäcksresanden Sven Hedin (1865-1952). I senare rapportering i annan media har det framställts som att denna cancellering av Hedinutställningen skulle bero på den av populärhistorikern Tommy Lundmark framförda kritiken att Etnografiska tonat ned och relativiserat Hedins väl kända och kontroversiella tyskvänlighet under andra världskriget.
Men läser man vad Etnografiskas representant Anna Lundström faktiskt uttrycker i Dagens ETC framgår det att den egentliga anledningen till att utställningen tas bort beror på ett ”genomgripande dekoloniseringsarbete” och att utställningen därför anses ”otidsenlig.”
”Men det är därtill, framförallt, att missa ett gyllene tillfälle till kunskapsförmedling och reflektion.”
Det är samma tänkande som lett till kulturkrigande kampanjer (väst)världen över där museer klär sig i säck och aska och lämnar tillbaka sina artefakter till ursprungsländerna, trots att det ofta kan röra sig om föremål som historiskt sett införskaffades på helt laglig väg.
Det är alltså återigen postkolonialismen som är ute och röjer. En utställning med föremål insamlade av en på sin tid världsberömd profil ska alltså förpassas till historien på grund av moderna avkoloniseringsteorier. Men att på det sättet förkasta det historiska kulturarvet som det blivit oss givet, utifrån moderna och i sig kontroversiella måttstockar, är både anakronistiskt och orättvist.
Men det är därtill, framförallt, att missa ett gyllene tillfälle till kunskapsförmedling och reflektion. I stället för att städa undan det förflutna borde det visas upp även när det med en sentida blick synes vara befläckat med tvivelaktigheter. Att handla således skulle genom mötet mellan nu och då bjuda in besökarna till att självständigt begrunda och utvärdera historien.
Ja, varför inte rentav göra som ovan nämnda Ola Wong själv föreslagit: Ställ i stället ut fler av Hedin-föremålen, för att uppmärksamma Tibet och Xinjiang där Fastlandskina utför kulturmord. Det vore ett behjärtansvärt stöd till kuvade folk om något.
