Hisnande, men med mänsklig råvara

Vi har alla varit med: Barnet börjar plötsligt upprepa fula ord, mitt under fina bjudningen. Mamman försöker hyscha ned. Men ju mer hysch, desto ljudligare ramsor. För barnet upptäcker att det stå i centrum, styra mammas beteende bara med att uttala några ljud. Va kul! För barnet, alltså.

Min teckningslärare berättade en gång om en skandalomsusad vernissage i Lund, av ”performance art”. Besökarna slussades in i en tom hall med ett skynke i mitten. När det drogs undan såg man andra hälften av salen, fylld av besökare från en annan ingång. Nog blev det performance art, alltid. Men inte som publiken tänkt sig. Det var nog tur att ingen kände igen konstnären i ett hörn. Besökarna ville ju se konst, inte själva vara den.

”Påverka kunskap, attityd och handlingsmönster”. Så lyder målet för all planerad kommunikation. Då och då arbetar den med aktörer som själva inte inser sin roll. H&M hade sina beramade underklädsannonser i december första gången av en slump. Det blev ett oherrans liv. När Centerns kvinnoförbund protesterade offentligt jublade kampanjmakarna. De var likgiltiga för vad centern tyckte. Målet var att nå helt andra grupper: CKF hjälpte omedvetet H&M i reklamen. Så manipulativ kan både konst och reklam vara.

Jag tänker på detta efter att ha bläddrat i den vackra boken ”Myndigheterna som konstnärligt material” av konstprofessorn Lars Vilks. Det är han med Nimis och Arx, drivveds- och betongbyggena vid Kullen. De har drivit markägare, polis, kronofogde, länsstyrelse, politiker och allmänhet till vansinne. Rättsprocesser har blandats med sprängattentat.

Ty alla motparter har ofrivilligt förvandlats från ansvariga, handlande människor till just konstnärligt material. En råvara som Vilks virtuost har använt för konstföreställningar. Rättegången blev performance art. Grävskoporna blev det. Landshövdingen blev det. Markägare, en stiftelse som ska främja kost, blev det. Nog förstod alla vad som skedde, åtminstone efter ett tag. Men vad kunde de göra åt saken? Vilks, som uppenbarligen inte är intellektuellt handikappad, förvandlade dem alla till rollfigurer i en film av Yngve Gamlin eller Mosebacke Monarki.

Hade detta för en skyddad utomstående på långt avstånd intressanta konstnärliga experiment skett med djur hade etiska kommittéer stoppat verksamheten. För människor finns inget skydd mot konstexperiment, vi tros kunna ta vara på oss själva.

Men inför den mest intelligent genomförda kommunikationen förvandlas vi till pavlovska hundar. Ring i den klockan och det vattnas i munnen. Ring i en annan, så skäller vi. Tack och lov att ytterligt få reklammän eller konstnärer når den IQ-nivån.

Hur ska då denna text sluta? Som konstbetraktare på tryggt avstånd kan jag inte låta bli att fascineras av Vilks förmåga. Som medborgare med ansvar för medmänniskor blir jag upprörd inför integritetskränkningarna.

Nej, aldrig ska mina texter, om det någonsin stode i min förmåga, leda läsaren till reaktioner längs en väg han själv inte ser.