Annons

Hellre svenska fack än franska fighter

LO tappar medlemmar. De franska protesterna påminner samtidigt om baksidan av fackförbund med låg anslutningsgrad.
Ledare • Publicerad 2 februari 2023
Detta är en ledarartikel som uttrycker Barometern-OT:s politiska linje. Tidningen verkar på ledarsidan för "kristna värderingar, konservativ ideologi i förening med liberal idétradition samt för näringsfrihetens och äganderättens bevarande”, som det är formulerat i Stiftelsen Barometerns ändamålsparagraf. Tidningens politiska etikett är moderat.

När hundratusentals fransmän intar Paris avenyer för att protestera mot president Macrons pensionsreform är det bland annat de fackliga organisationerna som går i täten.

Med liten medlemsbas radikaliseras fackförbund vanligen, som i Frankrike.
Med liten medlemsbas radikaliseras fackförbund vanligen, som i Frankrike.Foto: Thibault Camus

Man kan säga att de franska facken är bättre på att samla demonstranter än att ansluta löntagare. Inte mer än cirka tio procent av arbetstagarna i Frankrike är medlemmar i en fackförening. Den låga organisationsgraden är en orsak till återkommande strejker och konflikter. Förbunden måste ständigt motivera sin existens med olika typer av stridsåtgärder.

Annons

Den låga anslutningsgraden påminner också om att organisationerna inte kan karaktäriseras som folkrörelser. De ryms heller inte i den franska republikanska modellen som samtidigt innehåller löften om ständiga framsteg. Organisationer kan därför inte bidra till tillit eller förankring - landet saknar också folkrörelsepartier - och därför är protesten på gatan för medborgaren ett viktigare politiskt verktyg än i Sverige.

Det kan synas absurt att jämföra svenska LO med franska förhållanden när den svenska centralorganisationen tappar 22 000 medlemmar förra året. Någon radikalisering märks då inte av i de stora svenska förbunden som IF Metall och Kommunal.

Men det kan vara värt att påminna om att den höga anslutningsgraden historiskt varit konflikthämmande och att fackligt engagemang på arbetsplatser också lett till medvetenhet om företagens villkor. Det finns en klar poäng med personligt deltagande.

Svenska fackförbund har på det stora hela taget alltid varit frihandelsvänliga och tillväxtorienterade, även om några förbund i LO-familjen alltid utmärker sig som eviga nejsägare - från Saltsjöbadsavtal till vår tids omställningsavtal - och som mer stridslystna. Med försvagat lokalt engagemang i klubbar är risken den att ombudsmän långt från både verkstadsgolvet och styrelserummet sätts in i centrala förhandlingar. Och när kunskapen om de lokala förutsättningarna saknas så är det lättare att ta till konflikt och kontrollvapen.

”Problemen med den starka ställning som arbetsmarknadens parter har i Sverige ska naturligtvis inte underskattas.”

Problemen med den starka ställning som arbetsmarknadens parter har i Sverige ska naturligtvis inte underskattas. Den kommunalanställde som inte sympatiserar med Socialdemokraterna som Kommunal har en facklig politisk samverkan med har egentligen inget annat val än att bli medlem i facket för att få sina rättigheter på arbetsmarknaden tillgodosedda. Det är med all respekt för föreningsfrihet en otidsenlig modell som ignorerar individens politiska frihet. Föreningsfrihet kan inte innebär begränsad frihet för individen.

Medlemstappet för alla LO-förbund utom ett sker också när konjunkturen försämras vilket vittnar om att trygghetsargumentet - att medlemskapet skulle vara mer attraktivt i dåliga tider - inte längre biter som förr.

Det är mot den bakgrunden kanske inte så märkligt att LO-förbunden förlorar medlemmar.

Den svenska modellen lär dock bestå länge än. Ytterst bärs den upp vilket sällan beaktas av den andra parten; arbetsgivarna som sluter kollektivavtalen med fackförbunden.

Martin TunströmSkicka e-post
Annons
Annons
Annons
Annons