Heder åt januaripartierna
Den utskällda januariöverenskommelsen innehåller trots allt också framsteg. Ett sådant är punkten 42, Stoppa hedersbrotten. ”Hedersrelaterat våld och förtryck måste bekämpas genom strängare straff och mer kunskap om dessa brott”, står det där.
Under onsdagen presenterade januaripartierna sina förslag till åtgärder för att åstadkomma detta. Ett nytt brott, barnäktenskapsbrott, införs. Brott med hedersmotiv ska straffas hårdare. Och den som misstänks planera att ta med sig barn utomlands för att gifta bort dem, ska beläggas med utreseförbud. Den tidigare beröringsskräck som har funnits i frågan verkar helt ha upplösts.
Märkligt nog är det idag ett förbund som Roks, som organiserar en del av Sveriges kvinnojourer, som är mest kritiskt till åtgärder specifikt riktade mot så kallat hedersvåld. ”En kontroll av kvinnor och tjejers sexualitet är inte ett importerat problem i det svenska samhället”, skriver Roks. ”Våld i hederns namn är inte en avvikelse. Män som utsätter kvinnor, tjejer och barn för våld skiljer sig inte ifrån varandra. De är både inrikes- och utrikesfödda, de är rika och fattiga, de är utbildade och outbildade.”
Vad man då bortser ifrån är att hederskultur inte utövas av individuella män, utan får sin verkliga kraft genom att den dominerar hela den miljö den utsatta kvinnan befinner sig i.
Hedersbrott är enligt polisen oftast noga planerade, till skillnad från så kallade brott i nära relation. En målsägande måste bryta med hela sin familj för all framtid. En kvinna i en hederskultur som går till polisen har ingen stödperson i sin omgivning. Det är en total utsatthet som samhället rimligen måste agera med extra hårdhet emot.
Hittills har det inte riktigt skett. Ett tecken på det är att Brottsförebyggande rådet, den expertmyndighet som ska förse beslutsfattarna med analyser av brottslighetens utveckling, enligt egen bedömning har så lite kunskap om hedersrelaterad brottslighet att den inte ens kunde kommentera de förslag som regeringen nu lägger fram. När myndigheten samtidigt har misslyckats med att förklara det extrema gängvåldet måste man fråga sig vilka brott den egentligen förebygger.
Även om januaripartierna nu gör framsteg är de föreslagna åtgärdernas effekt sannolikt begränsad.
Justitieministern Morgan Johansson sa sig hoppas på signalverkan i straffskärpningarna, men i de miljöer där hederskultur råder är svensk lagstiftning knappast den starkaste normerande kraften. Även skärpta straff är lindriga och föga avskräckande i jämförelse med dem som hederstänkandet utmäter. Svårigheterna i att få människor att samarbeta med myndigheterna kvarstår också.
Och som polisen påpekade i sitt yttrande över förslagen kommer man på detta sätt bara åt ett fåtal extrema yttringar av hederskultur. Den så kallade vardagshedern berörs inte. ”Många unga som lever i en hederskontext utsätts för förtryck i form av kontroll och begränsningar beträffande integritet, sexualitet, frihet och livsutrymme. Förtrycket utgörs många gånger av handlingar som i dag inte är straffbelagda men som sammantagna, och med den systematik de utförs, medför mycket allvarliga konsekvenser för den utsatta”, skrev myndigheten.
Dessvärre finns ingenting i januariöverenskommelsen om detta, utöver den något diffusa formuleringen om att arbetet mot heder ska öka i skolorna. Allt talar därmed för att hederskulturen överlever.
