Har man rätt att inte donera?
Kommer ni ihåg hur det lät i reklamkampanjen för sju eller åtta år sedan när Socialstyrelsen skulle förmå svenskarna att donera organ? "Om du skulle dö ..."
I kampanjen medföljde ett kort där man fick fylla i om man var för eller emot att donera hinnor, hjärta, lever etcetera. Det var första gången jag verkligen tvingades fundera över problematiken, och jag läste häftet med stigande förfäran. Skulle jag skänka bort mitt innanmäte? Jag rös vid blotta tanken - tänk om de skulle plocka ut något för tidigt. Tänk om ett misstag skulle göra att någon tog ut mitt hjärta innan jag verkligen var död.
Dessutom - det var ju bokstavligen talat delar av mig, delar som jag fått till skänks av livet. Delar som jag ville ha med mig i graven. Jag kryssade snabbt i nej-rutan: Nej till att donera överhuvudtaget.
Det har talats mycket om donation i både tv, radio och tidningar den sista tiden. Bristen på organ är överhängande. De som fått nya organ säger att de blivit födda på nytt.
Jag har inget emot att Socialstyrelsen eller Lars Engqvist vill underlätta för folk att donera. Tvärtom, det är deras uppgift. Jag har heller ingen etisk invändning mot donationer som sådana. Jag är alltså inte med i någon religiös sammanslutning som inte accepterar sådana ingrepp.
Men jag är tveksam till att donera ändå. Just tanken på att bitar av mig ska hamna i någon annans kropp... Det är ju bitar av mig som lever vidare medan jag själv är död. Det vore märkligt på något vis.
I lördagens Sydsvenskan skriver Göran Hermerén på ledarsidan om just donationsfrågan. Han tycker att det finns en grupp av människor som tagit ett beslut som inte på något vis är värt att respektera - de som vill ta emot men inte donera. "Hur skall man komma åt dem?" frågar han. Jag vill nog inte donera - men vill jag ta emot? Det har jag, i ärlighetens namn, inte tagit ställning till. Men skulle jag behöva ett hjärta, så vore jag förmodligen inte ett dugg stoisk.
Göran Hermerén, professor i medicinsk etik, är givetvis fri att framföra vilka åsikter han vill. Jag tycker att jag har skäl till att inte vilja donera: Vi lever i ett samhälle där kroppen är allmängods. Min kropp, allas kroppar, är allmängods. På badstranden, i reklamen, i levande livet. Allt rör sig kring att kroppen är ett objekt som man kan skulptera med lite som man vill och behagar. Forskarna håller på att plocka fram sätt att odla fram fristående njurar och levrar och andra reservdelar. Människan har blivit klonbar och kroppen utbytbar. Mitt i allt detta känner jag ett visst behov av att säga nej. Jag vill betrakta min kropp som något viktigt, med ett egenvärde som hel kropp. Mitt hjärta är inte bara ett hjärta - det är mitt hjärta. Är detta ett illojalt resonemang? Är det egoistiskt? Enligt Göran Hermerén är svaret ja. Enligt mig är det nej.
Det är sorgligt om offentligheten skall börja lägga värderingar på hur vi som privatpersoner funderar kring det mest djuplodande i livet.
