Han var ett av i-världens gatubarn
Egentligen hade jag velat skriva en hyfsat lättsmält kolumn den här gången, eftersom jag tycker att jag ibland tenderar att bli lite tungsint. Jag hade velat skriva om den trevliga våren och värmen eller nåt i den stilen. Men jag är ledsen, det går inte när ett av de värsta barnmisshandelsfallen i Sverige håller på att rullas upp inför våra ögon.
Sedan jag blev förälder – och det är jag inte ensam om att uppleva – orkar jag inte höra någonting om barn som far illa eller mår dåligt. Därför försöker jag nu konsekvent att undvika alla rapporter från tingsrätten i Eksjö, som jag bara kan. Men det är lättare sagt än gjort. Det finns överallt, på webben, i tidningar, tv och radio. Det blir mycket att stänga av, bläddra förbi och klicka bort.
Fortfarande är Sverige ett ganska bra land att växa upp i för ett barn. De flesta människor är trots allt vettiga och kärleksfulla, och lagen mot barnaga är mer än bara en paragraf. Det ingår i det allmänna medvetandet att det är olagligt att slå barn. Det ska vi vara stolta över.
För ett antal år sedan (ja, det är snart tio år sedan, faktiskt) hade jag förmånen att få besöka Centralamerika. Jag och några studiekompisar reste mellan Costa Rica, Honduras, Nicaragua och Guatemala. Där besökte vi Casa Alianza, en organisation som kämpar för barns rättigheter i samhällen där barn inga rättigheter har. De som lever på gatan betraktas mest som avfall. Senast i mars i år rapporterade organisationen att närmare 2000 barn och ungdomar har dödats i Honduras under de senaste fyra åren. De flesta medlemmar i gatugäng. Många utav dem har också torterats. Det är inte ovanligt att polisen ägnar sig åt sådana övergrepp. Casa Alianza driver en ojämn kamp mot myndigheterna för att få samhället att betrakta även dessa utstötta barn som människor.
När jag hör om Bobbys fall tänker jag på de barnen. Bobby var ett barn i samhällets utkanter, precis lika marginaliserad som de som varje år mördas i Centralamerika. Trots att han bodde mitt i ett litet samhälle var han inte en del av det. Han levde i en känslomässig slum, och behandlades inte bättre än avfall. Han var ett av i-världens gatubarn, bildligt talat.
Jag är övertygad om att ett samhälles inre förfall börjar med att vi inte orkar, eller vågar, se sådana barn. Förhoppningsvis hamnar vi aldrig i Honduras situation. Men det räcker med det tiotalet barn som avlider i Sverige varje år till följd av misshandel för att det ska vara tillräckligt illa. På ett barn som avlider av sina skador går det många, många som överlever men blir märkta för livet.
När jag var liten satt det ett klistermärke på vårt kylskåp: Har du givit ditt barn en kram idag? stod det på det. Det har jag gjort. Har du det?
