Han går med den äran

Sommaren 2002 hade jag tillfälle att möta alla partiledarna när de skulle till mötena i Köpingsvik. Det var en intressant upplevelse. Maud Olofsson vid ett kaffe- och bull-bord i Borgholm. Hon hade blixtsnabba svar på precis allt. Bo Lundgren på Ekerum, rutinerad men dödstrött redan i juli, två månader före valet. Göran Persson, svartskjortad och kraftfull på radion i Kalmar; han njöt av sin roll. Det som gav mest var frukostpratet efter intervjun på hotell Packhuset i Kalmar. Partiledaren hette Alf Svensson.

Han var naturligtvis professionell – vem skulle inte vara det efter så många år i selen? Men det var också som att prata med en släkting, eller fadern till en skolkamrat. Jag samtalade inte med någon som spelade en roll, utan var en gedigen människa.

Jag har andra gånger mött en lätt irriterad kommentar från politiker vid vissa frågor när de vet att jag inte skriver: ”Det är kan vara viktigt, men det är inte vår fråga.” ”Det där lägger inte vi ned något arbete för att bli trovärdiga i.” ”Den här frågan må vara tråkig, men alla undersökningar säger att väljarna tycker att vi är bäst på den. Så därför kör vi hårt.”

Det Alf Svensson berörde var sådant som klart och tydligt var viktigt för honom, utan all beräkning. En sådan människa känner man förtroende för. För honom är politiken inte medvetet spel, utan uppriktigt arbete.

Alf Svensson har säkert också sina sidor som partiledare. Då och då talar medarbetare om hans tendens att bestämma själv. Och han har avverkat fler förtidspensionerade efterträdare än någon av de övriga. Bedömare har också menat att han var alldeles för snäll som biståndsminister. I stället för att härja med den dåtida socialistborgen Sida och göra klart för mottagarländer att Sverige varken tolererade slarv, korruption eller politiska knasprojekt solade han sig nog för mycket i givarens lite lättköpta popularitet. Men hur många politiker skulle ha mäktat med att på kort tid få rätsida på biståndspolitiken?

Alf Svenssons stora betydelse för borgerligheten har bestått i två saker. För det första har han visat att politik inte bara handlar om pengar och teknik. Vissa saker är bra, vissa dåliga. Politiker som undviker värdedebatten har vi alltför många av. Alf Svensson har, liksom tidigare Gösta Bohman, inte varit rädd för att säga vad han tycker. Därmed har han också tvingat ut de övriga på banan.

Den andra punkten är naturligtvis att han lyckats svetsa samman ett fungerade kristdemokratiskt parti av dess ganska disparata delar. Kristdemokraterna behövs egentligen inte, säger många. I princip har de rätt. Men eftersom moderaterna glidit så långt bort från den kristna delen av sitt idéarv har kristdemokraterna behövs för att hålla den delen av idévärlden vid liv i Sveriges rikspolitik.

Nu går Alf Svensson, med den äran. Hur hans efterträdare lyckas påverkar inte bara kristdemokraterna, utan hela borgerligheten och därmed Sverige i stort