Grekland måste få växa
Han ville dela upp Tyskland i tre mindre stater, lägga ner gruvindustrin och återuppbygga landet med jordbruk och natur som dominerande inslag. Idén visade sig orealistisk. Självhushållning skulle inte kunna föda befolkningen.
Den bättre lösningen lanserades av den amerikanske utrikesministern George Marshall. 1947 presenterade han förslaget att istället ge tillbaka Tyskland rangen som ledande industrination i Europa. Marshallplanen var ett sätt att möta den offensiva kommunismen och ett nödvändighet för att få hela Västeuropas ekonomi på fötter. 1952 hade Tyskland och andra länder nått samma ekonomiska nivå som före krigsutbrottet 1939. ”Det tyska undret” kunde mätas i BNP men också i landet återinträde i den europeiska gemenskapen. 1952 var Västtyskland med när Kol- och stålunionen bildades med den forna arvfienden Frankrike.
Morgenthau och Marshall spökar i den europeiska skuldkrisen 2012. ”De europeiska högerledarnas hets mot Grekland fortsätter. Grekerna ska nu piskas till en ny runda av brutala nedskärningar”, skriver Göran Färm och Olle Ludvigsson i Dagens Industri (11 februari). De är europaparlamentariker (S). Den svenske finansministern Anders Borg pekas ut som en av de mest högljudda i kören av fördömanden. I Färms och Ludvigssons ögon är Borg en efterföljare till Morgenthau. De tror mer på Marshalls synsätt.
”Den extrema och ensidiga åtstramningsdogmen har inte bara strypt efterfrågan, utan har även satt i gång en negativ spiral där skatteintäkterna har kollapsat och kostnaderna för arbetslösheten exploderat.”
De medger att besparingar behövs, ”men dessa måste bli mer välriktade och dessutom kompletteras med mer nyanserade synsätt”.
Man kan på sätt och vis hävda att omvärlden försöker bistå Grekland med både Morgenthau och Marshall. Den som har hamnat i skuldfällan behöver inte bara pengar utan också hjälp att ändra ett överkonsumerande beteende. Grekland har inte statsapparat eller skatteväsende för att skapa sunda statsfinanser och vinna förtroende i omvärlden och hos medborgarna. ”Hetsen mot Grekland” från Angela Merkel, Anders Borg och andra är helt enkelt skarpa ord om bättre ordning i förvaltningen. Först när förutsättningarna finns för att skapa tillväxt istället för mer misshushållning kan Färm-Ludvigssons recept ha en positiv effekt.
Marshallskolan möter flera problem på kort sikt. Omvärldens vilja att låna ut mer pengar till den grekiska statskassans svarta hål är tänjd till bristningsgränsen. Den hårt prövade grekiska allmänheten protesterar och strejkar också när EU visar sin vilja att hjälpa till. Greklands politiker har med möda enats om en gemensam nödvändig politik.
Det var enklare 1945. USA hade pengar så det räckte. Tysklands ledning hjälpte till. Man skall akta sig för historien som ledstjärna. Men den ställer ändå frågan: Vem tjänar i det långa loppet på att Grekland skulle glida tillbaka till att leva på basnäringarna jordbruk och turism? Extrema rörelser växer i sådan jordmån.
Det är oroande och även tankeväckande att eurokrisen har slagit hårdast mot länder, som ganska nyss var militärdiktaturer. Under en lång period i Grekland, Spanien och Portugal stod den demokratiska utvecklingen stilla. En Marshallplan av 2012 års modell behöver liksom den första bygga upp ekonomin men också den allmänna medborgerligheten.
