Gör riksdagen större
Det var Moderaterna som tidigt lyfte behovet av ett förändrat riksdagsarbete under Coronakrisen. Sagt och gjort. Riksdagen är nu beslutsför med 55 ledamöter vilket minskar risker för smittspridning i kammaren och samtidigt tryggas riksdagens lagstiftande och kontrollerande funktion.
Den nya ordningen har aktualiserat frågan om den svenska riksdagens storlek. I söndagens Aktuellt slog den moderata gruppledaren Tobias Billström fast att partiets uppfattning att riksdagen bör bantas ligger fast.
Det svenska parlamentet är med 349 ledamöter större än de lagstiftande församlingarna i många motsvarande länder, även sett till folkmängd. Storleken anses ofta skapa mer anonyma ledamöter och därigenom försvaga länken mellan väljare och valda. Utan starka mandat från väljarna reduceras också den enskilde ledamotens till en knapptryckare, brukar det resoneras.
Stora förändringar av de demokratiska institutionerna måste emellertid svara på väl definierade problem. Sedan enkammarriksdagen skapades har antalet partier vuxit från fem till åtta. Det betyder att den regionala representationen skulle minska väsentligt om riksdagens bantades, inte minst på grund av att antalet mindre partier är fler än tidigare. Vad skulle det betyda för nationell sammanhållning om relativt stora grupper av väljare geografiskt inte blir representerade i riksdagen i en tid när politiken präglas av konfliktlinjer som stad-land och centrum-periferi?
Personvalsinslagets betydelse förminskas ofta på grund av att få ledamöter kryssas in. Samtidigt talar mycket för att ledamöter stannar färre mandatperioder på grund av rädsla för att kryssas bort. Det talar för att bilden av riksdagsrobotar inte har samma relevans som tidigare.
Det är för mycket 1980-tal över idén att minska riksdagen för att reformera demokratin. Vår tids utmaningar kräver andra svar. För vad som är säkert, är att folkstyrets former behöver förändras.
På det svenska politiska systemets problem som bristande maktdelning läggs lösningar såsom införandet av en författningsdomstol allt oftare fram. Det är på det konstitutionella området som reformer nu diskuteras. Inget fel i sak. Domstolars självständighet bör stärkas.
Men att värden som rättsstat kan värnas och kvaliteten på lagstiftningen kan öka utan att det demokratiskt valda parlamentet samtidigt urholkas har knappast diskuterats förrän nu.
Statsvetarnestorn Olof Ruin lyfte nyligen fram behovet av ett svensk överhus i riksdagen, en senat, bland annat för att minska den juridifiering som skapats när lagstiftningen blir av sämre kvalitet och makt därigenom flyttas till domstolar.
Med två kammare skulle antalet ledamöter i vart fall inte bli färre än i dag. Det löser upp problem utan att man gör avsteg från den parlamentariska modell med riksdagen i centrum som utgör grunden för styret av Sverige. Lagstiftningsprocessen förbättras genom valda ombud, inte genom ökad domarmakt.
En annan stor reform, vore att som Ruin säger, att i likhet med omvärlden införa skilda valdagar för val till kommun/regioner och till riksdagen.
De lokala beslutsarenorna har fått mer betydligt mer makt genom åren genom en fortsatt decentralisering från stat till kommun och argumentet att kommunala val mest blir en folkomröstning om den sittande regeringen har också försvagats när väljarna redan i allt högre grad splittrar sina röster till och med på allt mer lokalt förekommande partier. Skilda valdagar skulle dessutom ge de lokalt valda en starkare status och därigenom vitalisera demokratin i närsamhället.
Det är möjligen mer ansträngande att propagera för en svensk senat och för separata kommunala val än för ett lätt kommunicerbart beslut som en bantad riksdag. Men det rör sig om två verkliga reformer som är möjliga att genomföra av den som har omsorg om det svenska folkstyret.
