God förvaltning kyrkopolitisk fråga
Det talas ibland om att beslut ska fattas på de lägsta ändamålsenliga nivåerna. En princip som bland annat ska värna och gynna det lokala och regionala gentemot det nationella och internationella; ett slags försvar mot centralisering. En fråga som även blivit aktuell på det kyrkopolitiska planet, även om det egentligen är en rätt gammal stridsfråga.
När reformationen bröt ut i Europa under 1500-talet var frågan om maktens koncentration på transnationell nivå en av de stora stridsfrågorna. Protestanter vände sig mot den centraliserade makten i Rom och önskade ett större självbestämmande för kyrkorna i deras egna länder. Den lokala församlingen – ”kyrkan mitt i byn” – och stiftet, det vill säga församlingarna förenade under deras gemensamma biskop, är kyrkan i dess esse, snarare än institutionella maktstrukturer på högre nivåer.
I Svenska kyrkan, vilken som bekant anslöt sig till lutherdomen, uttrycks det som att kyrkan ”framträder” i stift och församlingar. Så framställs det både i kyrkoordningen och i lagen om Svenska kyrkan. Med tillägget: ”Svenska kyrkan har också nationella organ.” De nationella organen – som kyrkomötet, eller läronämnden – ska tjäna kyrkan på regional och lokal nivå, det vill säga stiften och församlingarna.
Men denna ordning har naggats i kanten. Den nationella nivån i Svenska kyrkan, centrerad till Kyrkans hus i Uppsala, har vuxit sig starkare. Ärkebiskopen, just nu Antje Jackelén, är numera inte främst biskop för Uppsala stift (den uppgiften har övertagits av en ny biskop, för tillfället Karin Johannesson), utan en galjonsfigur för hela kyrkan och framträder ofta som kyrkans talesperson i media.
Månghundraåriga lokala församlingar runtom i landet har de senaste åren gått i graven och i stället motvilligt slagits samman till så kallade ”storpastorat”. En lokal aspekt av centraliseringsivern, som ökar avståndet mellan kyrka och lokalsamhälle, höjer trösklarna för nyfikna, och på sitt sätt bidrar till landsbygdens utarmning.
”Låt inte de konkreta kyrkopolitiska frågorna tappas bort i debatterna inför kyrkovalet.”
Parallellt har även en process pågått, under pådrivning från bland annat Socialdemokraterna, för att inrätta ett nationellt löneadministrativt centrum för hela kyrkan, vilket invigdes i Uddevalla i år. Det ska på sikt sköta församlingarnas löneadministration för samfundets cirka 22 000 anställda, såväl som arvoden för kyrkopolitiker på samtliga nivåer.
Det sker inom ramen för en strävan att öka församlingarnas samverkan kring IT och digitalisering, ekonomi och fastighetsfrågor. Syftet är att frigöra församlingarnas resurser så att de bättre kan fokusera på sina enligt kyrkoordningen stadgade huvuduppdrag – gudstjänst, diakoni, mission och undervisning – men en följd blir också förlorad autonomitet och ökad maktkoncentration.
Kyrkovalet är något av det bortglömda valet i Sverige, men har fått ökad uppmärksamhet. Måhända för att det blivit en arena för duster mellan Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna. Inte minst frågan om kyrkans politisering och de politiska partiernas makt över kyrkan har blivit en återkommande debatt.
Men det får inte glömmas bort att den vardagliga kyrkopolitiken i ganska låg utsträckning handlar om mer principiella frågor av det slaget, utan i högre grad handlar om mer jordnära sådana som kyrkans skogsförvaltning, budgetbeslut – eller just frågor om rörande centralisering. Låt inte de konkreta kyrkopolitiska frågorna tappas bort i debatterna inför kyrkovalet.
Thomas Hermansson
