Glöm inte värdet av utrikespolitisk enighet
Som framgick av tisdagens pressträff med statsministern och den förra året inrättade Myndigheten för psykologiskt försvar har nu den tidigare mycket omskrivna LVU-påverkanskampanjen fått sällskap av ny desinformation. Utländska aktörer, bland annat Ryssland, ”sprider hat, hot och desinformation” om Sverige i samband den senaste tidens händelser med dockhängning och koranbränning.
Kontentan är att Sverige framställs som ett islamfientligt land och att staten ställt sig bakom koranbränning. En av flera uppenbara risker är att detta sätter hinder i vägen för Sveriges Natomedlemskap, mitt under Europas svåraste säkerhetsläge sedan andra världskriget.
De som i detta känsliga läge sett sig föranledda att genomföra dessa aktioner har därmed låtit göra sig själva till brickor i påverkanskampanjerna mot Sverige. Eller nyttiga idioter, som det brukar kallas.
Att det finns legitima skäl att protestera mot Turkiet är en sak, likaså att aktionerna som genomfördes var lagliga och i enlighet med svensk yttrandefrihet. Men allt som är lagligt är inte nyttigt. Man kan nyttja sin yttrandefrihet med respekt för den andre – och med Sveriges säkerhet för ögonen.
Även de som sett sig nödgade att försvara dockhängningen som en ”viktig” markering faller i påverkanskampanjens fälla. Så även sverigedemokraten Richard Jomshof som, när han i samband med en kommentar om att man inte bör bränna koraner, inte kunde låta bli att samtidigt uppmana till att ”elda hundra till” som svar på de upprörda reaktionerna. Det är inte bara att ge uttryck för en bristande respekt, det är också att inte sätta Sveriges säkerhetsintresse främst.
”Det är inte att sätta Sveriges säkerhetsintresse främst.”
Men Magdalena Andersson (S) gick för långt med sitt oseriösa utspel, inför det av statsministern sammankallade säkerhetspolitiska mötet med övriga partiledare, där hon krävde att regeringen ”kapar banden” till Sverigedemokraterna – bland annat med hänvisning till Jomshofs kommentar.
Det vore att riva upp regeringsunderlaget och sända in Sverige i en akut regeringskris mitt i en mycket allvarlig situation med pågående Natoprocess, krig i närområdet, illasinnade påverkanskampanjer och därtill hörande framställningar av Sverige som ett legitimt mål för terrorism. Ansvarslöst så det skriker om det.
Om en sådan regeringskris i sin tur skulle utmynna i en ny, socialdemokratiskt ledd regering med stöd av Natomotståndarna i Miljöpartiet och Vänsterpartiet kan man fråga sig hur utsikterna för Sveriges Natomedlemskap i sådana fall skulle se ut.
Det har traditionellt brukat finnas en strävan efter samförstånd i fråga om Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Även om partierna har olika utgångspunkt finns ett värde i enigheten; när den nåtts bör partierna också hålla fast vid den.
Såväl Socialdemokraterna som Sverigedemokraterna ställde sig bakom den Natorapport som låg till grund för beslutet att söka Natomedlemskap. Att deras företrädare nu ägnar sig åt politisk gyttjebrottning med risk för politisk instabilitet och äventyrad Natoprocess rimmar illa med det gemensamma målet att Sverige ska bli en fullvärdig medlem av Nato. De borde i detta läge sätta Sveriges säkerhet främst och sitta still i båten.
