Glöm inte säkerhetspolitiken i EU-valet
Tacksamheten hos Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj var omisskännlig efter att Sverige tillkännagivit sitt senaste stöd till det av Ryssland invaderade landet. I ett långt inlägg på sociala medier-plattformen X (tidigare Twitter), efter ett samtal med statsminister Ulf Kristersson (M), avslutar han på svenska med ”tack för ert stöd och ert orubbliga engagemang!”
Med ett värde som överstiger 13 miljarder kronor rör det sig om ett militärt stödpaket i rekordstorlek för Sveriges del. Storleksordningen kan förstås inte mäta sig med stödet från stora länder som USA och Tyskland, men trots det hör Sverige ändå till Ukrainas ivrigaste understödjare.
Att Sveriges försvarsminister dagarna innan i ett uttalande till ledarskribenten Alex Voronov gjort klart svart på vitt att det inte finns några hinder för Ukraina att använda svenska vapen mot militära mål på ryskt territorium togs även det även med glädje i Ukraina.
Även om det svenska stödet inte heller tidigare givits med några begränsningar av den arten är ett sådant explicit uttalande betydelsefullt. Inte minst sett till de skillnader i inställning som finns internationellt internationellt. Flera av Ukrainas understödjare, som de baltiska länderna, Finland och Polen, delar Sveriges linje. Och har även folkrätten på sin sida. Stater som med sin geografiska närhet till Ryssland, och sin egen konfliktfyllda historia med landet, är väl medvetna om vad som står på spel. Samtidigt vill inte USA ge Ukraina samma rätt.
Även EU-medlemmarna är splittrade i frågan. Länder som Tyskland och Italien är mer försiktiga. Försvarsminister Pål Jonsons (M) uttalande kan ses som en del i påtryckningarna för att förmå USA liksom fler länder inom EU att svänga i frågan.
”Det är inte symbolpolitisk plakatpolitik.”
Europeiska unionens höga representant för utrikes frågor och säkerhetspolitik Josep Borrell har, utan att ta sig någon frihet att säga åt medlemsländer hur de borde agera, ändå klargjort att det vore i enlighet med internationell rätt om Ukraina använder västerländska vapen mot militära mål på ryskt territorium.
Frågan om det militära stödet till Ukraina, och hur det får användas, är inte bara en enskild angelägenhet för de individuella länderna. Det är något som angår hela EU, och som även berör EU:s behov av att hålla samman mot auktoritära stater som Ryssland och Kina.
Det är ett perspektiv som åtminstone för Sveriges del i hög grad har kommit bort i debatten inför det stundande EU-valet. Detta trots att försvarsfrågorna nu hör till de högst rankade av väljarna för ovanlighetens skull.
Inte för att det inte finns idéer hos åtminstone vissa av partierna. Moderaterna har under sin paroll ”Europa är värt att försvara” 15 förslag på området.
Och partier som har en lång och trovärdig historia av Natostöd och militärt stöd till Ukraina torde gagnas i sammanhanget. Bland de rödgröna fanns det ju länge ett stort motstånd mot att ansluta till Nato, och i början av rysk-ukrainska kriget till och med en osäkerhet inför att stödja Ukraina militärt. Och Sverigedemokraterna å sin sida har gått vilse i det globala spelet när man svajat bland annat med resonemang om gränser för stödet till Ukraina.
I utrikespolitiken agerar stater utifrån nationella egenintressen, men stödet till Ukraina har också något altruistiskt över sig. Det är inte symbolpolitisk plakatpolitik. Det handlar om solidaritet i praktiken – om ansvarstagande för demokratiska principer, för hela Europas säkerhet och sammanhållning, och det självständiga Ukrainas överlevnad. Det förtjänar större uppmärksamhet i vad som kvarstår av EU-valrörelsen.
