Glest på den rödgröna agendan
Att vinna en partiledardebatt går knappast – däremot går det utmärkt att förlora. Och i söndagskvällens partiledardebatt i SVT:s Agenda var det tveklöst så att statsminister Stefan Löfven avslutade med lägre trovärdighet än han hade när han gick in i diskussionen.
Ett budskap verkar ha varit prioriterat för Löfven: att förändring i arbetsmarknadens funktionssätt är ytterligt farligt. Tanken är inte svår att följa. Socialdemokraterna behöver stärka sin ställning bland väljare i LO-förbunden, och det kan antas att dessa grupper har en djup antipati mot allt som signalerar otrygga arbetsvillkor.
Denna i sig rimliga tankegång fick dock tre orimliga konsekvenser.
Den första var att Löfven tvingades tona ner behovet av reformer för att få in nyanlända på arbetsmarknaden, ett behov som är uppenbart för alla som tar del av arbetslöshetsstatistik eller bildar sig en uppfattning om boendesegregationen. Löfvens bevis för att ingen förändring behövs var ett reportage om en kurdisk kvinna som hade fått jobb – en anställning som kvinnan dock hade fått först efter 16 år i landet. Om något bevisades, var det att reformer är nödvändiga.
Den andra orimliga konsekvensen var att Löfven tvingades dra in arbetsrätten även i sammanhang där det var uppenbart apart. Det var nog bara statsministern själv som tyckte att det var logiskt att börja tala om turordningsregler inom ramen för diskussionen om #metoo och sexbrott. Publiken kunde inte hålla sig för skratt; sannolikt reagerade många tittare på samma sätt.
Den tredje var att Löfven avvek från det påbjudna ämnet migrationspolitik, varmed alla rimligen förstår flyktingmottagande, för att istället tala om arbetskraftsinvandring från länder utanför EU – en tämligen marginell företeelse, vars enda funktion i sammanhanget var den symboliska att skrämma arbetarväljare med att utlänningar tar deras arbeten.
Hade Löfven biträtts av kollegor i regeringsunderlaget med större intresse för politikens helhet hade nederlaget kanske inte framstått som så stort. Men Miljöpartiets språkrör Isabella Lövin verkade ha ännu mer begränsade intressen, och ville överhuvudtaget inte uttala sig om en så central fråga som jobb och välfärd. ”Det finns inga jobb på en död planet” var ett ganska genomskinligt försök att styra debatten bort från sakfrågan och in på en fråga där partiet har något förtroendekapital. Vänsterledaren Jonas Sjöstedt utmärkte sig främst genom sin aggressivitet, en stil som möjligtvis går hem bland de egna sympatisörerna men förstärker alla fördomar om politiker i den övriga befolkningen.
Det var således inte bara som individuella deltagare som Löfven. Lövin och Sjöstedt fallerade. Det blev också uppenbart att det saknas någon som helst kemi mellan de partier som idag står bakom regeringens budget. För väljare som följde debatten måste det ha framstått som otydligt vad som håller samman S, V och MP. Jonas Sjöstedt gick till angrepp mot statsministern och den nya socialdemokratiska flyktingpolitiken. Isabella Lövin underkände statsministerns resonemang om behoven på arbetsmarknaden.
Det var ingen lysande afton för Alliansen heller, ska sägas. Ebba Busch Thor hade svårt att göra sig gällande i debatten. Annie Lööf märktes mer, men delvis för att hennes ståndpunkter är oförenliga med Ulf Kristerssons. Jan Björklund har förvisso talets gåva men var inte särdeles stringent.
Vad väljarna kommer att minnas av debatten är dock Löfvens säregna inlägg om turordningsregler som skydd mot sexuella trakasserier. Detta var dock inget olycksfall i arbetet, utan resultatet av en desperat strategi.
