Gängvåldet stoppas inte med samtal

För blott något år sedan ansågs gängskjutningarna höra nattmörkret och förorten till. Risken att allmänheten skulle drabbas ansågs minimal. Nu har morden flyttat in medelklassens gator och torg och de utförs på ljusan dag. Och med förbipasserande som offer. Föreställningen att våldet ”peakat” har gång på gång visat sig vara felaktig. Det har istället ständigt nått nya nivåer. Hänsynslösheten visas av att morden sker i öppna miljöer, men också av gängens nya strategi att rikta sina vapen och bomber mot andra gängmedlemmars fäder och syskon.

Efter helgens skjutningar och sprängdåd restes från flera håll krav på nya blocköverskridande politiska samtal om gängvåldet. En socialdemokratisk uppmaning till samtal backades omgående upp av kulturskribenter och opinionsbildare.

Sådana samtal brukar vara av extra stor vikt i frågor där politiska lösningar behöver vara långsiktiga och inte förändras efter ett regeringsskifte. Tydliga exempel är exempelvis pensionssystemets eller försvarspolitikens utformning. Efterlysningar av samtal mellan regering och opposition brukar också komma när en ministär framstår som handlingsförlamad eller internt splittrad.

Men när det gäller kampen mot gängkriminaliteten kan ingen anklaga justitieminister Gunnar Strömmer (M) för att ha vilat i hängmattan. En vårflod av utredningar, lagrådsremisser och propositioner har lämnat justitiedepartementet; straffskärpningar för vapenbrott, förenklade regler gällande hemliga tvångsmedel, underlättande av kameraövervakning är några exempel som förtjänar att nämnas. Regeringen agerar också i enlighet med vad de ingående partierna utlovade i valrörelsen.

Ingen kan ändå hävda att att utvecklingen skulle kunna vändas innan lagar ens har beslutats av riksdagen.

Den politiska debatten framstår därför som något av en chimär. Socialdemokraterna har kallat till presskonferens för att kritisera regeringen för att den inte ”i tid” infört åtgärder som partiet tidigare vänt sig emot. Det gäller frågorna om anonyma vittnen, visitationszoner och dubbla straff för gängkriminella. Någon egentlig opposition mot regeringens politik förekommer således inte. Oppositionen efterlyser samtal utan att ha lämnat något annat förslag eller idé på vad samtalen ska handla om. Det vittnar om hur det stora oppositionspartiet som ändå skärpte sin kriminalpolitik under regeringsåren mest är rädd för att helt stå vid sidan om när regeringen angriper det samhällsproblem som var en av orsakerna till att den fick uppgiften att styra landet.

I värsta fall skulle därmed blocköverskridande samtal i detta akuta läge främst bli något av en tidstjuv som tar resurser och engagemang från det ordinarie arbetet och därmed försenar beredningar och processer av regeringens arbete. Det är inte vad kampen mot gängvåldet behöver nu.

.