Fulmålning av transitförslaget
Under en period på 00-talet, när socialdemokraterna satt vid makten, hade Sverige ett par stycken så kallade transitenheter. Alltså anläggningar där asylsökande bodde samtidigt som där också fanns personal från Migrationsverket på plats för att snabbt kunna genomföra en grundutredning av de asylsökandes ärenden. Enheter som tids nog lades ned på grund av – då – minskande antal asylsökningar.
Nu finns ett behov av en sådan smidig och praktisk lösning igen. Att den borgerliga regeringen vill återinföra ett liknande system med transitcenter borde vara välkommet för alla inblandade.
Något förvånande har det i stället lett till kritik från flera håll. SVT redogör illavarslande för hur människorättsorganisationer som Civil Rights Defenders och Rädda Barnen menar att ”det kan utvecklas till något annat än boenden”, och en representant för den senare menar att det finns ”stora risker” att barn ”berövas sin rätt till frihet”.
En grupp teologistudenter kallar transitcentren och Tidöavtalets övriga idéer för ”ett svek mot Jesus”. På sociala medier gör en del rentav insinuanta jämförelser med koncentrationsläger. En helt bisarr och ovärdig jämförelse, som dessutom förminskar den ondska och det lidande som koncentrationslägren innebar.
”Märkligt nog hördes inte samma proteststorm när Socialdemokraterna tillsatte den utredning som regeringen nu helt enkelt vill ge tilläggsdirektiv.”
Märkligt nog hördes inte samma proteststorm när Socialdemokraterna tillsatte den utredning som regeringen nu helt enkelt vill ge tilläggsdirektiv. Själva utredningen tillsattes ju redan av den föregående socialdemokratiska regeringen under Magdalena Andersson (S), med uppdraget att föreslå utformningen på ett system där en asylsökande – exklusive ensamkommande barn – i början är skyldiga att bo på ”mottagningscenter” drivna av Migrationsverket. Ett mer humant och effektivt sätt att möta människor som söker asyl, som det uttrycktes av dåvarande SSU-ordföranden Philip Botström.
Då var det inga som skanderade om stora risker, frihetsberövning och koncentrationsläger. Men nu görs det plötsligt hönor av fjädrar. Som gällande så mycket annat den borgerliga mitten-höger-regeringen vill genomföra.
Därmed inte sagt att den konstruktiva input som människorättsorganisationerna kommit med är av intet värde. Eventuella risker bör rimligen vara en del av den kommande utredningens arbete. Något som också migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) mycket riktigt har aviserat, särskilt vad gäller barnperspektivet.
Fördelarna med ett system som använder transitcenter är flera. Asylprocessen skulle bli snabbare om de asylsökande bor i nära anslutning till Migrationsverkets prövningsverksamhet. En snabbare asylprocess vore av värde för den asylsökande som får en kortare handläggnings- och väntetid. Därtill skulle kostnaderna blir lägre. Man minskar därmed också risken att skicka felaktiga signaler om huruvida den asylsökande kommer få uppehållstillstånd eller ej.
Det kan alltså konstateras att det tilltänkta systemet är förenat med flera fördelar, och att något liknande har testats förr med framgång, vilket talar för dess genomförande. Att regeringens ambition inte är någon unikt borgerlig idé bäddar också för möjligheten att även nå en förhållandevis bred samsyn i riksdagen. Och om det är något som kunde vara välkommet i dagens polariserade samtalsklimat vore det migrationspolitiska lösningar med bred förankring.
