Frihetens uppvind lyfter kvinnorna
Det är dags för den årliga kavalkaden av framgångsrika kvinnor på olika nivåer i samhället, dags för envisa förhoppningar bland de unga och dags för det gamla vanliga konstaterande att manliga strukturer är svåra att bryta ner.
Till de dystra erfarenheterna kan fogas exemplet från den arabiska våren. Kvinnorna vara med på gatorna och torgen. Men när revolutionen var genomförd lyckades makten i skepnad av militärer, religiösa ledare och andra etablerade intressen att bromsa frigörelsen. 10 av de 498 ledamöterna i Egyptens nya parlament är kvinnor.
Men något händer, när den manliga strukturerna inte binder. Strukturerna har brutits ner av globaliseringen. Unga kvinnor från kåkstäderna i Sydafrika utbildar sig till ingenjörer. De vet att så öppnar sig arbetsmarknaden och världen. I Sverige ser vi den akademiska ambitionen hos många kvinnor med invandrarbakgrund. De vill bli läkare och advokater. Deras bröder är ofta mer instängda av de gamla patriarkala strukturerna. De har inte samma behov att göra sin klassresa.
Men jag har också ett visst stöd för mina iakttagelser i ett historiskt perspektiv. När förändringens vindar började blåsa över Småland och Öand i slutet av 1800-talet var det kvinnorna som blev de stora vinnarna. De frigjordes och kunde välja sin egen väg.
Den stora emigrationen från Sverige tog rejäl fart under 1800-talets sista decennier. Den hade många drag gemensamma med dagens globalisering. En ny, stor arbetsmarknad öppnades. Unga, unga kvinnor, begav sig iväg, oftast till Amerika, för att söka sin utkomst. Det är betecknande att gubbarna i Stockholm oroade sig över denna okontrollerade folkförflyttning. De bildade 1907 Nationalföreningen mot emigration. En riksdagsman ville skicka ett krigsfartyg till New York för att hämta hem de vilsegångna.
Jag har intresserat mig för den öländska emigrationen och för de många ölänningar som kom tillbaka till sin ö. Få utvandrade som Karl-Oskar och Kristina. Ölänningarna åkte ut i många fall ut som gästarbetare. De ville tjäna pengar och komma hem efter några år med en slant på fickan.
Så gjorde Carolina Andersson. Hon reste ut som ung till Seattle, där de äldre syskonen redan fanns och drev hotell. I början av 1900-talet kom Oskar Enström från hennes hemsocken Böda förbi. Vill du hänga med till Dawson? frågade han. Carolina följde med till guldgrävarstaden Dawson, öppnade kafé och fick ihop ett större kapital än många av de andra lycksökarna. När hon kom hem till Öland 1906 hade järnvägen från Borgholm byggts färdigt. Böda var slutstationen. Hon förstod att det behövdes övernattningsmöjligheter för många resande. Hennes pengar räckte till att bygga Böda Järnvägshotell, som står kvar än idag vid på stationsområdet som privatbostad. Hon är en av flera öländska kvinnor som blev entreprenörer vid hemkomsten. Många av dem hade tjänat egna pengar i fabrikerna i Rockford eller som hembiträden i New York.
Emancipationen ägde också rum på hemmaplan. Åtskilliga kvinnor blev ”Amerikaänkor”, när mannen reste ut för att spara ihop ett kapital. Hustrun blev kvar att sköta familjen och gården.
En dödsannons i Ölandsbladet berättar om Karolina Nilsson-Söderberg som dog 1949 vid 89 års ålder: ”År 1895 ingick hon äktenskap och fick under många år ta hand om gården i Vedborm, medan maken vistades i USA, men hon var en arbetsam kvinna och klagade aldrig fast tiden knappast vill räcka till för alla sysslorna.”
Männen satt fast i det gamla. De var ofta nöjda med att komma hem och lösa ut den skuldsatta gården. ”De satt där och ritade med käppen eller skospetsen i gruset tänkande på år som likt sandkorn runnit genom levnadens timglas”, som Ölandskildraren ”Buss-Hjalmar Nilsson” uttryckte saken.
Man säger till mig att denna förändring i könsrollerna syns än idag på norra Öland. Det finns en påtaglig kvinnodominans i entreprenörskapet. Anna Barkevall, som driver semesteranläggningen Böda Sand är ett exempel av många. Hon blev årets ölänning 2010..
Jag har också studerat ett annat moderniseringsprojekt i Kalmar län. Hushållningssällskapet grundades 1811 av idel fina herrar. De skulle rycka upp landsbygden. Pigor belönades för goda insatser. Men det dröjde hundra år innan kvinnor ens fick bli medlemmar i sällskapet och delta i dess arbete. Då hade många pigor redan brutit upp från det gamla och skapat sig en framtid i den nya världen. Dagens feminister har fog för sitt tal om patriarkala strukturer. Men det finns anledning att glädje sig åt den jämställdhet som uppstår därutanför.
