Från konsensus till konflikt
Klockan 12.00 på torsdagen. Riksdagens Konstitutionsutskott presenterar i full enighet årets granskning av regeringen. Den juridiskt grundade granskningen med bortlagda partiböcker som inleddes av Andreas Norlén och Björn von Sydow fortsätter således.
Klockan 14:00 samma dag. Sverigedemokraterna väcker misstroende mot justitieminister Morgan Johansson och får stöd av Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna.
Granskningen och ansvarsutkrävandet går åt två olika håll i riksdagen. Granskningen åtnjuter respekt. Riksdagen är enig i sitt betänkande.Ingen kritiserar länge KU för att vara en politiserad sandlåda där all kritik mot ministrar har en partipolitisk slagsida. Oppositionen avstod således från frestelsen att skapa konflikt månader före valet.
Men hur bra och efterlängtad denna anda är kan den också gå för långt. I KU:s kritik står det att läsa om den rödgröna regeringens tillkortakommande när det gällde mellanlagret i Oskarshamn att ”kommunikationen hade kunnat fungera bättre än den gjort i det här fallet.” Justitieminister Morgan Johanssons uttalande om antalet möjliga tolkar i Afghanistan som skulle kunna ha behov av asyl i Sverige ”gav inte en rättvisande bild”.
Den försiktiga kritiken är konsekvensen av kompromissviljan. Men om inte olika meningar redovisas kommer utskottet att bli känt för kompromisser och granskningen blir till slut uddlös.
”Men om inte olika meningar redovisas kommer utskottet att bli känt för kompromisser och granskningen blir till slut uddlös.”
En hypotes är att den oppositionella kraften istället läggs på misstroendeomröstningar mot ministrar som blir allt ett allt mer vanligt inslag i riksdagslivet.
På torsdagen väckte SD misstroende mot justitieminister Morgan Johansson. Misstroende måste inte vara kopplat till KU:s granskning utan handlar ytterst om ministern åtnjuter förtroende av de folkvalda. Konstitutionellt ansvar och förtroende ska således hållas isär.
Detta instrument som var tänkt att utgöra en ”yttersta garanti för parlamentarismen” har nu emellertid kommit att bli mer ett allmänt påtryckningsmedel. Institutet används oftare samtidigt alltså som den konstitutionella granskningen avslutas med allt mildare formuleringar.
Det handlar i detta perspektiv inte om att försvara justitieminister Morgan Johansson. Regeringen som kollektiv är ansvarig inför väljarna för att den sedan länge tappat kontrollen över mordvågen.
Regeringen har också aktivt bidragit till en syrefattigare och mer konfliktfylld kammare. Bristande respekt för tillkännagivanden, kritiken av oppositionens demokratiska legitimitet och en stor grupp statsråd som är hämtade utanför de folkvaldas skara har försämrat riksdagsklimatet. Statsminister Magdalena Anderssons besked att hon och regeringen avgår om Johansson fälls är för övrigt också ett underkännande av relationen med riksdagen. Riksdagen har enligt grundlagen detta verktyg att ta till. Statsråden har ett personligt ansvar inför de folkvalda. Då kan inte statsministern svara med att öppna för en regeringskris. Allra minst när hon själv med hänvisning till kriget i Ukraina påtalar det riskabla i att byta minister.
Men oppositionen har att beakta att misstroendeinflationen riskerar att bli en ny praxis som kommande regeringar får leva med. Det verkar som att den återhållna kritiken i KU utvecklats till ren dynamit i riksdagens kammare.
