Fortsättning följer för den politiska farsen

”Ursäkta en utländsk reporter: Vem leder Sverige just nu, vem är statsminister?” Det frågade en journalist från den finska tv-kanalen Yle på onsdagen. Det är inte bara utländska betraktare som har skäl att vara förvirrade dessa dagar.

Sverige befinner sig i den stökigaste parlamentariska situationen någonsin. Trots detta kan flera partier kamma hem vinster. S slapp kompromissa med MP i frågor som rör exempelvis rätts- och migrationspolitik. Miljöpartiet vann sin frihet och kan fortsätta sin tillvaro som gröna drömmare. V lyckades äntligen få sitta ner och förhandla med S – trots invändningar från C.

M och KD fick än en gång igenom en budget, denna gång i samarbete med SD. Andersson var först kritisk, men ändrade sakteliga melodi under onsdagen. Till slut, i en intervju i Aktuellt på onsdagskvällen, medgav hon att budgeten var bra som helhet och att hon inte skulle ha några problem att styra med den.

Även om regeringens förslag utgör grunden för budgeten har den tydliga avtryck av M och KD. Kristdemokraterna fick sin nationella vårdförmedling som ska kapa vårdköerna. Moderaterna drev igenom stora satsningar på rättsväsendet, däribland höjda polislöner och ökade anslag till Polisen och andra myndigheter. Dessutom blir det skattesänkningar för låg- och medelinkomsttagare. Bägge partier kan alltså se sig som vinnare.

Sverigedemokraterna då? Partiet största vinst var att det äntligen fick sitta med vid förhandlingsbordet. Men avtrycket på budgeten är blygsamt i förhållande till riksdagsmandaten. Sannolikt för att partiet förutom sitt invandringsmotstånd inte har särskilt många idéer eller policyförslag att komma med. SD fick nöja sig med några ordalydelser om migrationspolitiska reformer under nästa mandatperiod.

Ett parti har däremot förlorat: Centerpartiet. I veckan lyckades Centerpartiet både med att driva Andersson i armarna på Vänsterpartiet och att bidra till att M/KD/SD-budgeten gick igenom då partiet lät bli att rösta på regeringens budgetförslag. I stället för att isolera ytterkantspartierna har C gett dem mer makt.

Den svenska väljarkåren framstår dock som den största förloraren efter den här veckan. Under en presskonferens på torsdagen påpekade talman Andreas Norlén att partiernas agerande riskerar att urholka förtroendet för riksdagen som institution. Han riktade anmärkningsvärd hård kritik mot Miljöpartiet, som valde att lämna regeringen då regeringens budget föll. Den pikanta detaljen hade språkrören inte meddelat talmannen på förhand. Talmannens frustration är förståelig. Att en statsminister kan bli vald av riksdagen och sen behöva entledigas inom loppet av bara några timmar framstår inte bara som märkligt, utan oseriöst.

Förutom att det är svårt att förstå vad som faktiskt försiggår, är det än svårare att förstå hur man som väljare lagom till nästa val ska kunna utkräva ansvar och utöva sin demokratiska rättighet när den tillträdande regeringen ska genomföra en budget som den själv inte har utformat till fullo. Det är inte så som landet är tänkt att styras.

Men så länge som det finns partier som vägrar att ens samtala, än mindre samarbeta, med de andra riksdagspartierna kommer sannolikt en liknande fars att upprepa sig i samband med vårändringsbudgeten. Samtidigt som de är fullt upptagna med att hänge sig åt inre partilogik finns det riktiga problem, långt bort ifrån Helgeandsholmen, som behöver lösas: arbetslösheten, kriminaliteten och vårdköerna – för att nämna några. Om dessa ägnades lika mycket uppmärksamhet som politiskt spel skulle Sverige ha mycket att vinna.

”Vem leder Sverige just nu?” Sällan har en så enkel fråga krävt ett så komplicerat svar.