Fortsatt rundgång i ansvar mellan stat och kommun

I dag rapporterar Barometern att antalet hushåll med ekonomiskt bistånd, tidigare kallat försörjningsstöd, i Mönsterås har ökat med hela 53 procent från 2012 till 2017.

Det beror dels på att antalet hushåll med många barn har ökat. Dels att fler nyanlända har lämnat arbetsförmedlingens etableringsprogram. Antingen för att de har skrivit ut sig själva, och därmed slipper månatliga rapporteringskrav om jobbsökande och att behöva delta i diverse aktiviteter, eller för att programmets 24 månader har passerat. Det innebär att de som inte har hittat egen försörjning blir socialtjänstens ansvar och att kostnaderna överförs från stat till kommun.

Situationen ser likadan ut på fler håll. Enligt en enkät i SKL:s senaste ekonomirapport svarar 75 procent av kommunerna att de inte kommer att kunna hålla den ursprungliga budgeten för individ- och familjeomsorgen. Knappt hälften anger att det beror på att kostnaderna för ekonomiskt bistånd har dragit iväg.

Det är inte hållbart, varken socialt eller ekonomiskt. Ekonomiskt bistånd ska vara en sista utväg för den enskilde, en högst tillfällig lösning – inte en permanent sådan. Ändå fick 36 procent av de vuxna biståndstagarna ersättning i tio månader eller mer under 2017, enligt Socialstyrelsen.

Hur ska kommunerna göra för att minska kostnaderna och bidragsberoendet? I Mönsterås har man försökt lösa problemet bland annat genom att strama upp rutinerna och kräva kompletta biståndsansökningar från början, något som framstår som fullständigt självklart, samt genom att lansera en ny satsning så att fler blir aktuella för nystartsjobb.

Det är en praktisk lösning, för kommunen. Kostnaden för nystartsjobb betalas inte av kommunen utan den som anställer får ekonomiskt stöd från Arbetsförmedlingen. Men nystartsjobb varar inte för evigt, vad händer när anställningen upphör?

Enligt statistik som Arbetsförmedlingen publicerade i november har 37 procent ett osubventionerat arbete 90 dagar efter avslutat nystartsjobb. Det lämnar sex av tio arbetslösa. Och vad händer med dem? Den som har haft ett nystartsjobb och varit med i a-kassan i tolv månader, samt uppfyller övriga krav, är berättigad till ersättning då anställningen är a-kassegrundande. Det är givetvis något som kommunerna är mycket väl medvetna om. Och de slipper ansvara för ekonomiskt bistånd.

Från kommunernas sida ses det säkerligen som ytterligare en passning i det eviga ansvarsbollandet mellan stat och kommun. Men bollen går inte bara från kommun till stat – utan också från kommun till a-kassans medlemmar.

Resultatet blir att a-kassans finansiärer - till stor del medlemmarna - betalar för något som närmast kan beskrivas som ett arbetsmarknadspolitiskt program. Det urgröper förtroendet för a-kassan som helhet om det transformeras från ett försäkringssystem till ett försörjningssystem.

För precis som med andra typer av försäkringar är tanken att sprida risken mellan tillräckligt många för att kunna täcka upp ifall någon råkar illa ut, eller – i det här fallet – blir arbetslös. Om allt för många står långt ifrån arbetsmarknaden blir det inte mycket till riskspridning. Samtidigt finns det en fördel: den som får ersättning från a-kassan måste ställa sig till arbetsmarknadens förfogande och söka jobb.

Men förr eller senare tar dagarna i a-kassan slut. Då är man tillbaka där man började. Och så börjar bollandet mellan stat och kommun på nytt.