Försvarsviljan är inte allt
När Pliktverket säger sig vara oroat över mönstringsstatistiken kanske en och annan rycker på axlarna och tänker att det är så det brukar vara – försvarsmakten lider brist på personal, likt många andra yrken.
Men siffrorna är alarmerande. Inte bara för vad de innebär för möjligheterna att förse försvarsmakten med personal, utan även ur ett rent folkhälsoperspektiv. Av de drygt 100 000 unga som i år fyllde i mönstringsunderlaget vara det inte fler än 36 procent som gick att kalla till mönstring. Resten diskvalificerades på grund av diagnoser, sjukdomar eller skador.
Notera att det alltså inte är fråga om att ungdomarna underkänns vid mönstringens olika tester – de lever inte upp till bedömningskraven för att kallas till mönstring till att börja med.
Att mer än sex av tio svenska 18-åringar har en hälsa som diskvalificerar dem från att ens mönstra är ett varningstecken. Nog för att det varnats för eskalerande npf-diagnoser och ökande nivåer av ångest och depression, men att 64 procent av ungdomarna inte skulle kunna vara kapabla att mönstra väcker många frågor.
Det är kanske en ryggmärgsreflex att dra öronen åt sig när man tar del av rapporteringen – en del har reagerat instinktivt med att misstänka ungdomarna för att ljuga för att slippa mönstringen – men enligt Pliktverkets jämförelser med information från Socialstyrelsen om diagnoser och sjukdomar har det hittills inte funnits några skäl till att tro att ungdomarna i någon högre grad far med osanning.
”Att införa krav på intyg förefaller vara en rimligt steg.”
Att införa krav på intyg förefaller dock vara en rimligt steg framöver, om så bara för att åtminstone avskräcka den som till äventyrs överväger att lämna falska uppgifter.
Men en annan delförklaring till de stora bortfallen är också Försvarsmaktens egna medicinska kriterier, någon som det redan sedan tidigare pågår en debatt om. Förra året lämnade Svenska Celiakiförbundet in en anmälan till Diskrimineringsombudsmannen eftersom unga nekas göra värnplikt på grund av glutenintolerans.
Det är dock en rimlig ordning att Försvarsmakten själv fastställer de medicinska bedömningsgrunderna, och de har till uppgift att sålla fram de bäst lämpade. Om en potentiell rekryt har sådana medicinska besvär att den skulle bli mer av en belastning än en tillgång i försvaret, så är det svårt att ifrågasätta urvalsprocessen. I debatten om de högt ställda kraven som ställs är det något man bör ha respekt för.
Men nog tål det samtidigt att diskuteras om sådant som akne och laktosintolerans är så pass allvarligt att en i övrigt perfekt kandidat inte skulle kunna göra lumpen.
Med ett så pass begränsat antal värnpliktiga som Sverige har – drygt 7 000, jämfört med 50 000 under rekordåren – är det klokt att sålla fram de allra bäst lämpade för posterna. Men nålsögat bör inte vara så pass litet att man går miste om personer som kunde ha blivit värdefulla tillgångar.
Och oavsett vad sätter hela denna problematik frågan om ungas hälsa i blixtbelysning.
