Försvaret behöver en kanon

Ja ganska mycket. Graham Greenes Den stillsamme amerikanen berättar om livet under den militära konflikten.Vilhelm Mobergs Din stund på jorden ställer de svåra frågorna om soldaternas dödande. I Sommaren syster av Jerker Virdborg redogörs för betydelsen av relationer och kärlek under den yttersta pressen, när Sverige skakas av irreguljär krigföring.

Genom böckerna möter vi nya människor och kulturer. Vi ställs inför moraliska dilemman. Vi får söka förstå andra kulturer. Vi får tid för självreflektion och personlig utveckling.

Amerikanska generaler har under en tid också lanserat egna läslistor. Ofta består de av ändlösa rader av böcker om specialförbandens nya betydelse i den icke-linjära krigföringen eller om det militära ledarskapets betydelse. Utgivningen av facklitteratur inom gebitet är enorm.

Löjtnanten Andreas Braw, uppvuxen i Slätthög i Alvesta kommun, träffar därför rätt när han mitt under den så kallade läsveckan föreslår en läslista för försvarsmakten. ”Att läsa förbereder oss för kriget”, skriver Braw som understryker att listan bör innehålla både militär litteratur som cyber, taktik och stridsteknik liksom skönlitterära romaner.

Att stimulera läsning på logement och dagrum är för övrigt inget nytt. På soldathemmen fanns tidningar och tidskrifter. På varje garnison fanns förr ett regementsbibliotek. När materiel såldes ut i samband med nedläggningarna försvann också böckerna. I de biblioteksutredningar som nu genomförts nämns dessvärre inte behovet av nya bibliotek för de värnpliktiga som rycker in. På samma sätt som bibliotekens värde på fängelser understryks finns det anledning att betona bokhyllornas plats på regementena.

Däremot poängteras vikten av biblioteken som samhällsviktig verksamhet också för totalförsvaret. Gott så. Men när nya regementen nu etableras borde frågan om lokaler för bibliotek vara enkel att lösa.

Motståndet mot en litteraturkanon har kommit främst från feministiskt och postkolonialt håll. Den anses som det heter reproducera rådande maktstrukturer och förminska kvinnor och invandrares bidrag till litteraturen. Det går naturligtvis att från liberalt eller borgerligt håll finna andra motargument mot läslistor. Som att ingen auktoritet bör styra individens fria val.

Men det är motsägelsefullt att se en minskande läsning som ett problem och föreslå satsningar på skolbibliotek och stärkta lagar, utan att diskutera andra åtgärder som kan stärka bokens status. En litteraturkanon är i det perspektivet något som inte kan avfärdas.

Vad är vunnet i motståndet mot en litteraturkanon om läsningen minskar? I en försvarsmakt som understryker värdet av personlig utveckling borde väl en gemensam läslista kunna fungera som ett utmärkt komplement till värdegrundsdiskussioner?

När det gäller att lyfta fram läsningens och självreflektionens betydelse har Försvarsmakten faktiskt nu möjligheten att ta befälet, gå steget före, och visa vägen för andra delar av samhället.