Förenkla inte klimatpolitiken
Arktis är rikt på gas- och oljefyndigheter. Tidigare i år påbörjade Ryssland Vostok Oil, ett gigantiskt oljeprojekt i norra Sibirien. Det ska bli Arktis största oljeterminal. Vid 2030 planerar man kunna ta fram 100 miljoner ton olja årligen.
Någon panikartad strävan efter att av klimatskäl sluta producera olja råder alltså inte i Ryssland. Tvärtom storsatsas det på fossila bränslen som olja och naturgas.
På liknande sätt ser det ut i Kina – där koldioxidutsläppen ökar. Fastlands-Kina släpper ut mer koldioxid än USA och EU, och per capita ligger utsläppen mer än femtio procent högre än för utsläppen per svensk invånare.
Besynnerligt nog deltar samma länder i den FN-klimatpanel, IPCC, som återkommande släpper rapporter som sammanställer kunskapsläget om klimatförändringarna, dess effekter, och människans möjligheter att hantera situationen.
De deltar alltså aktivt i utformningen av världssamfundets bedömning av klimatförändringarna och målsättningarna kring hur de ska hanteras – men känner sig själva inte bundna av samma krav som de gladeligen bidrar till att lägga på en mer självuppoffrande västvärld.
Det finns en tydlig geopolitisk dimension i det hela, vilket ej bör glömmas bort – men vilket sällan framkommer i vare sig rapportering eller energipolitisk debatt.
”Människan har en särställning i naturen som också kommer med ett ansvar att förvalta densamma.”
Det är inte den enda aspekt som saknas i debatten. Under måndagen släppte klimatpanelen första delen av dess nya rapport – enligt vilken vädret globalt blir mer extremt till följd av mänsklig klimatpåverkan. Läsning som stämmer till eftertanke. Människan har en särställning i naturen som också kommer med ett ansvar att förvalta densamma. Att värna miljö och klimat, djur och natur, hav och land – är och bör vara en del av den mänskliga tillvaron, såväl privat som på politisk nivå.
Men klimatförändringarna och det extrema vädret används ibland också – tyvärr – som ett slags syndabock vid katastrofer när makthavare eller andra delar av samhället vill kunna skylla ifrån sig, då det ofta också är mänsklig samhällsplanering som brustit. Ett förhållande som sällan skärskådas.
Den allvarliga översvämningen i Tyskland, det stora strömavbrottet i Kalmar, de stora bränderna i Australien och Kalifornien, amerikanska samhällen som skadas av orkaner – det är tacksamt att kunna lägga skulden helt och hållet på klimatförändringarna. Man vill ogärna erkänna lokala samhällsplaneringsmisstag, utan lägger hellre skulden på världens mer anonyma axlar.
När människor i högre grad bosätter sig på olämpliga riskområden ökar också risken att drabbas av naturkatastrofer – som förvisso också kan öka på grund av klimatförändringarna. Skogsbränder blir å ena sidan ovanligare på grund av den moderna förmågan att tidigt släcka bränder, och de orsakas ofta av människor snarare än värmeböljor – men blir desto mer intensiva när de väl uppstår på grund av just hur brandsläckningsförmågan gjort att skog, sly och buskage kan växa till sig för att bli lågornas rov.
Analys, rapportering och debatt vad gäller klimatet har tyvärr en olycklig tendens att bli simplistisk. Varningar som lyfts av det internationella forskarsamfundet ska tas på allvar. Men det får inte mynna ut i symbolpolitik, distrahera från behovet av klok samhällsplanering, eller göra oss blinda för hur mindre samvetsgranna regimer utnyttjar situationen. Klimatförändringarna ställer ännu högre krav på ordentlig samhällsplanering och att trycka ned utsläppen.
