Fördomar framför fakta

Ordvalet är förrädiskt av den enkla anledningen att det inte finns några religiösa friskolor i Sverige.

Men det är samtidigt väl valt. Det står för en tankefigur som kan kopplas till en i övrigt befogad rädsla för islamism i Sverige som tas på allt större allvar. Säkerhetspolisens frihetsberövande av flera extrema imamer hör bilden. En senkommen debatt om konsekvenserna av att stora delar av svensk islam har gjort sig helt beroende av finansiering från Saudiarabien har sannolikt inte underlättat opinionen för den som vill argumentera för att också islamiska församlingar ska ha rätten att driva friskolor.

Ordet ”religiösa” används inte för att anknyta till att de första kända skolorna i Sverige byggdes upp kring domkyrkorna eller att samfundens insatser i folkbildningen via studieförbund varit centrala, utan syftar till att fula ut de skolor som juridiskt kallas för konfessionella. På kuppen ställs tro mot vetande. Religiösa mot det sekulära. Gott mot ont.

De - cirka sjuttio stycken - lyder emellertid under samma skollag, under samma läroplan och under samma tillsyn som vinstdrivna friskolor eller som skolor med kommunal huvudman. Det som skiljer är att elever frivilligt erbjuds exempelvis andakter vid sidan av själva undervisningen. Det är inte mer anmärkningsvärt än att det också på kommunala skolor finns bönerum för muslimska elever - eller att kristna skolgrupper under hela 1900-talet precis som politiska ungdomsförbund, eller kulturföreningar haft verksamheter på många skolor. Kristna skolföreningar måste åtnjuta samma mötes- och föreningsfrihet som politiska ungdomsförbund - i annat fall särskiljer statsmakten på rättigheter och utsätter religiösa sammanslutningar för diskriminering.

För den särskilde utredaren, Lars Arrenius, som nu får i uppdrag att föreslå ett etableringsstopp lär juridiken bli en lång mardröm. Parentetiskt sagt är för övrigt Arrhenius ett missionärsbarn som sedermera tagit avstånd från pingströrelsen.

Europakonventionen, liksom den barnkonvention som regeringen gladeligen drivit igenom, understryker bland annat respekten för föräldrarnas önskningar. Diskrimineringsförbudet i konventionen lär göra det omöjligt att förbjuda samfund eller religiösa organisationer som ägare till skolor.

Däremot kan säkert jurister finna någon utväg som inbegriper ett förbud mot konfessionella inslag också i utbildningen, det vill säga timmar som ligger utanför lektionerna. Men inget kan hindra elever att efter skoltidens slut stannar kvar i skolan för en musikstund eller delta i den kristna skolgruppens aktivitet på lunchrasten.

Medan politiken blir mer välvilligt inställd till vinstdrivna skolor minskar alltså toleransen för de konfessionella.

Bakom omvändningen motiverad med att några få skolor brutit mot reglerna ligger - råder det ingen tvekan om - att de konfessionella skolorna blivit en symbolfråga som framför allt rör majoritetssamhällets relation med islam. Om skolor inte följer regler borde annars det rimliga vara att de stängs. Inte att de som fungerar - och som nu inte kan expandera - blir drabbade på kuppen när alla dras över en kam.

Regeringen kommer med etableringsförbudet - som är en del av Januariöverenskommelsen - innan dess egen utredning svarar på frågor om hur regelverken följs och vilka för- och nackdelar som följer av de konfessionella inslagen. Den har bestämt sig för ett förbud innan den utrett om det är förenligt med de internationella konventioner som Sverige anslutit sig till. När det gäller konfessionella friskolor kommer uppenbarligen fördomar i första hand och fakta i andra hand.