Folkvalda bör inte flörta med antivaxxers
I vintras blev det stor uppmärksamhet kring den Sifo-undersökning som visade att det fanns en avsevärd skillnad i hur sverigemokratiska sympatisörer förhöll sig till covidvaccinering jämfört med övriga partiers väljare. Hela fyrtio procent av Sverigedemokraternas väljare var antingen motståndare eller skeptiska till att vaccinera sig. En hållning som delades av blott en betydligt mindre minoritet hos resterande riksdagspartier; näst lägst vaccinationsvilja fanns hos Miljöpartiet där 87 procent ändå sa ja till att vaccinera sig.
Trots partiledaren Jimmie Åkessons därpå raskt följande vaccinering, i ett försök att stävja den uppenbara PR-krisen, har flera av hans högt uppsatta partikamrater i Kalmar län uppenbarligen inte delat den brådskande viljan att vaccinera sig eller att kommunicera till sina väljare om vikten av vaccinering.
Något som Barometern-OT återkommande har rapporterat om. Av länets samtliga regionråd är det endast Sverigedemokraternas Martin Kirchberg som vägrar svara på tidningens fråga om huruvida vida man har tagit vaccinet. Bland Kalmar läns riksdagsledamöter ser det likadant ut. Samtliga partiers riksdagsledamöter uppger att de har vaccinerat sig, med två undantag:
Dels Anne Oskarsson (SD) som inte vill svara, och dels Mattias Bäckström Johansson (SD) som uppger att han inte har vaccinerat sig men ska göra det längre fram. Men att han säger sig ha förlitat sig på antikroppar hittills är inte skäl nog att ha skjutit upp vaccinering: Enligt Folkhälsomyndighetens rekommendationer ska även den som genomgått covid vaccinera sig.
”När folkvalda trots en rådande kris vägrar agera på ett sätt som skulle minska krisens skadliga effekter får denna populismens misstro konkreta följder.”
Att vaccinera sig eller ej är helt visst individens fria val, men man borde av förtroendevalda kunna förvänta sig att de tar sitt förtroende på allvar och således även gör vad de kan för att öka vaccinationsviljan bland sina uppenbarligen vaccinskeptiska väljare. Att två av tre högt uppsatta representanter istället vägrar att uttala sig vittnar om en oförståelse inför detta. Det är svårt att undgå misstanken att underlåtenheten att yttra sig, oavsett om de har vaccinerat sig eller ej, kan bottna i en vilja att snarare försöka hålla sig väl med vaccinmotståndarna.
Det är ingen lek. Pandemin har skördat 15 000 svenska liv, och fler fortsätter dö. Ju fler som är vaccinerade, desto färre kommer dö. Faran är på riktigt. Inte minst för de svaga äldre; att vårdpersonal på äldreboenden fortsätter vägra vaccinet är inget annat än skandalöst. I Stockholm har bara ungefär hälften av hemtjänstens anställda vaccinerat sig.
Det är en sorglig ironi att vaccinmotståndet tycks förena såväl stora delar av sverigedemokratiska väljare som många av de invandrargrupper som partiet helst skulle vilja se återvandra. Båda två socialt svaga och lågutbildade grupper med låg tillit till myndigheter. Sverigedemokraterna borde använda sitt förtroende för att bidra till att åtminstone fler av deras väljare inser behovet av vaccinering.
Att det inom radikalt populistiska rörelser till höger och vänster har funnits en misstro mot myndigheter och att det även figurerar konspirationsteorier i dylika sammanhang är ingen nyhet. Något som utgör ett hot mot samhället enligt varningar från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. När folkvalda trots en rådande kris vägrar agera på ett sätt som skulle minska krisens skadliga effekter får denna populismens misstro konkreta följder.
