Folkbildningen får inte fuskas bort
Förra veckan sjösatte utbildningsminister Anna Ekström (S) den tidigare aviserade utredningen om folkbildningens vägval inför framtiden. Till särskild utredare utsågs riksdagsledamoten och kulturutskottets ordförande Christer Nylander (L).
Det är inte första gången folkbildningsvärlden utreds. Redan professor Erik Amnås Folkbildningsutredningen från år 2012 (SOU 2012:72) föreslog att folkbildningens självförvaltning skulle upphöra och att utvärderingen av verksamhet, kostnader och måluppfyllelse istället skulle utföras av inrättade analysmyndigheter. Dock har Folkbildningsrådet fått fortsätta att utvärdera den egna verksamheten. Det är en modell som varit helt dysfunktionell.
Syftet med den nya utredningen ”Styrning och uppföljning av folkbildningen – vägval inför framtiden” är att komma med förslag på förändringar som gör att området styrs effektivt och ändamålsenligt, inte minst vad gäller utvärderingsmodeller. Uppföljning och kontroll måste i framtiden fungera tillfredställande för att den för samhället och människan viktiga folkbildningen ska ges de bästa förutsättningarna samt att de drygt fyra miljarderna skattekronor används på ett för ändamålen korrekt sätt.
Utredaren Christer Nylander har fått breda direktiv och fria händer att vända på alla stenar. Under pressträffen betonade han de olika intressen som kan kollidera på området. Folkbildningens verksamheter bygger på frihet och frivillighet samt är självständig, det står i kontrast till politiska ambitioner att använda folkbildningen för syften som står på den dagspolitiska dagordningen.
Att Christer Nylander redan under pressträffen fäste uppmärksamhet på den motsättningen och markerade mot den var en viktig signal. Inte minst då utbildningsminister Anna Ekström i sitt inledande anförande i huvudsak lyfte fram studieförbund och folkhögskolor som flykting- och integrationspolitiska aktörer. Folkbildningens uppgift är betydligt bredare än så och har ett värde i sig med den utbildning, bildning och kultur den har i uppgift att erbjuda alla.
”Om inte Sverige ska gå miste om folkbildningens framtid så måste kontrollen av verksamheten skärpas.”
Folkbildningstraditionen är lång och djup i vårt land. Den fanns redan och var en byggsten när det demokratiska Sverige växte fram för hundra år sedan. Gemensamt lärande och samtal har varit en form som passat många människor och som öppnat såväl bildningens som kreativitetens dörrar. Om inte Sverige ska gå miste om folkbildningens framtid så måste kontrollen av verksamheten skärpas.
Att det skulle få rulla ut skattekronor rakt ut i fusk i tio år till efter att riskerna påtalats i en statlig utredning, och ett otal rapporter efter det, är såväl oacceptabelt som beklämmande. Den svenska senfärdigheten med att adressera problem och lösa dem samt att förfara vårdslös med våra gemensamma resurser måste upphöra. Det gäller inte enbart på folkbildningens område.
