Flyktingar är ingen kollektiv massa

De senaste decenniernas migranter och flyktingar som kommit till Sverige har i huvudsak gjort det från länder som Afghanistan, Syrien och Irak. Många av dem har visat sig ha låg utbildningsgrad och alltför stor del har hamnat i bidragsberoende och utanförskap. De kulturella skillnaderna mellan Sverige och exempelvis Mellanöstern är dessutom stora.

Sveriges inställning till migranter och flyktingar har varit att de ska integreras och etablera sig i Sverige. Även om ett stort antal åker tillbaka till sina hemländer för att hälsa på släktingar, är ändå den svenska tanken att Sverige ska bli deras nya hemland och att samhället har ansvar för att erbjuda allt det stöd och all den välfärd som behövs för att bli en del av den svenska gemenskapen.

Den inställningen har alstrat en syn där alla migranter och flyktingar betraktas på samma sätt: som i huvudsak långsiktigt hjälpbehövande och som integrationsprojekt.

Sveriges EU-kommissionär med ansvar för migration Ylva Johansson (S) problematiserade att flyktingar från Ukraina valde att stanna i Polen, istället för att komma till Sverige. Hon tycktes inte förstå att det är en självklarhet att vilja ha nära till hemlandet och att många människor vill åka tillbaka och bygga upp sitt land, i vilket de har sina rötter.

Migrationsverket har även de andats förvåning: färre ukrainare har kommit och många har redan återvänt till hemlandet.

Attityden till ukrainska flyktingar har således präglats av den inställning som cementerats i Sverige. Istället borde det vara en självklarhet att se en flykting som en självständig och ansvarig person som ofta betraktar mottagarlandet som en högst tillfällig frizon.

Ett sådant synsätt skulle förändra det svenska flykting- och migrantmottagandet. Och borde ha gjort det för länge sedan.