Fler borde få frågorna som ställs till Alice Teodorescu
Kristdemokraternas förstanamn i sommarens val till Europaparlamentet, Alice Teodorescu Måwe, fick de där särskilda ”KD-frågorna” när hon häromdagen intervjuades i TV4:s Nyhetsmorgon.
”Tror du på Gud? frågade programledaren Jenny Strömstedt.
”Förlåt”, svarade Teodorescu Måwe förvånat och fortsatte sedan när frågan upprepats: ”Nej det gör jag inte. Och det är väldigt intressant att du ställer frågan, för jag har inte bara fått den av av någon kristdemokrat, utan bara av journalister. Det säger något.”
Ja, det gör det helt absolut. Nu är ju inte frågan helt irrelevant, även om den uttrycker en kanske mer sekulariserad syn på religion där tron är något binärt, där man som kristen förväntas svära sin trohet till Bibelns alla berättelser. Det är en syn på religion som är ganska svensk, skapat kanske av ett tidigare ”frikyrkligt” krav på omvändelse i förening med den debatt om tro och vetande som fördes under 1960-talet, där orden blev motsatspar. Frågan kan helt klart vara relevant i en intervjusituation där en offentlig person talar om livsåskådning och personlig reflektion.
Det märkliga är att frågan i politiken nästan bara ställs till framträdande KD-politiker. I bakgrunden ligger sannolikt en förlegad bild av Kristdemokraterna som någon slags kristen klubb. Och underförstått av andra partier som ses konstellationer utan ”troende” personer.
Alice Teodorescu Måwe fick närmast omedelbart sedan hon lanserades som toppkandidat en annan fråga, om var hon står när det gäller dödshjälp.
Där framgår det att EU-kandidaten med en positiv syn på dödshjälp har en annan uppfattning än sitt parti som avvisar aktiv dödshjälp.
Det är en helt rimlig fråga att ställa till en hög partiföreträdare, även om EU-parlamentet tack och lov saknar befogenheter över detta politiska område. Frågan om aktiv dödshjälp ligger och pyr i den svenska debatten. I flera partier finns starka opinioner som vill se en förändring av den svenska lagstiftningen. Att en kristdemokrat får avge sin uppfattning ter sig också relevant eftersom partiet tycks vara det enda som har ett genomarbetat program på det medicinsk-etiska området. Hon är heller inte den första aktiva kristdemokraten som avviker från partilinjen i frågan. Det kristdemokratiska bondeförbundets talesperson, Staffan Danielsson, är en annan.
”Aktiv dödshjälp ärt inte en fråga bara för KD. Alla partier har att ta ställning till det.”
När frågan dock nästan uteslutande ställs till KD-politiker vittnar det om en underförstådd reducering av partiet till något slags moralpolis. Men det är samtidigt besynnerligt att samma krav på etisk reflektion och välavvägda resonemang som ställs på KD-företrädarna inte ställs på politiker i andra partier, när det gäller just medicinsk etiska frågor som aktiv dödshjälp.
Aktiv dödshjälp är inte en fråga bara för KD. Alla partier har att ta ställning till det. Till läkarkårens skepsis. Till frågan om en statligt sanktionerad aktiv dödshjälp som är både säker och etiskt motiverad kan genomföras.
I denna fråga ter det sig annars bekvämt för många företrädare att gömma sig bakom majoritetsuppfattningar i sina partier. Rädslan för den vinande partipiskan tycks vara stor. Bara Kristdemokrater får frågan - inte i syfte att skapa en upplyst debatt - utan för att uppvisa intern politisk splittring.
