Farligare värld utan vakthundar

Den är lättare att förstå utifrån en amerikansk kontext där ”vänster” kan vara en synonym till urban, utbildad liberal och där organisationer med säte i östkustens universitets och förvaltningsstäder framstår som företrädare för ”eliten” i ett polariserat land.

Men den kan också förstås utifrån olika uppfattningar om fria organisationer. När Svenska kyrkan och staten gick skilda vägar sågs det av borgerliga som en avpolitisering. Kyrka och partipolitik hörde inte samman. För socialdemokrater betraktades förtroendeuppdragen i kyrkan däremot fortsatt som uttryck för ett partipolitiskt engagemang liksom andra delar av det som borgerliga ser som varandes civilsamhället.

Robert Conquest som avled i Kalifornien 2015 sägs själv ha använt Amnesty som ett exempel på en organisation som från att ha varit opolitisk kommit att luta åt vänster. Den rapport om Ukraina, där offret skuldbeläggs, som förefaller mer än enögd ska heller inte ses som något enskilt exempel på organisationens nya policy. Amnesty har kritiserats för en ensidig hållning i Mellanöstern, organisationen har också motsatt sig den svenska sexköpslagen och organisationen agerar aktivistiskt i fråga om en ny translag i Sverige.

Nu sägs över 1000 medlemmar däribland en grundare till svenska Amnesty som författaren Per Westberg ha lämnat en organisation som nu befinner sig i en djup kris.

I den berättigade kritiken mot ett tondövt Amnesty anas dock ett trist inslag av skadeglädje. MR-organisationer (mänskliga rättigheter) har i sig länge varit i den radikala högerpopulismens skottglugg i likhet med andra institutioner som förvaltning, kyrka, medier och universitet. Inte bara för vad de säger utan också för vad de är. För rörelser som är mer intresserade av straff än rättsstat och som i världspolitiken tonar ner betydelsen av mänskliga rättigheter blir MR-organisationer ett hinder.

Amnesty har dock grävt sin egen grop. I likhet med en annan tung organisation, det svenska Advokatsamfundet, som efter advokaters fuskande med ersättningar och närhet till kriminella gäng har en svår legitimitetskris att hantera.

MR-organisationernas kris är inte helt överraskande. När Amnesty breddade sitt uppdrag från att försvara yttrandefrihet och agera för samvetsfångar till att också försvara ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter försvann något av organisationens dna. Att inte rutinmässiga dubbelfaktureringar och gangsterestetiken bland advokater fått Advokatsamfundets ledning att känna oro är också en gåta.

I auktoritära regimer och diktaturer ser härskarna med förnöjsamhet på försvagningen av den internationella vakthunden. Även i Sverige får det betydelse. Amnestys historiska arbete med lokalföreningar över hela landet har spelat en stor roll för internationellt engagemang och förankringen av mänskliga rättigheter. En del av det goda civilsamhället, helt enkelt, som upprätthåller normer och värden underifrån. Under lång tid var det svårt att säga att Conquests slag stämde för svenska förhållande.

Advokatsamfundets stora problem är också rättssamhällets.

Försvararen är en hörnsten i rättsstaten. Den rättvisa rättegången förutsätter att den tilltalade har ett juridiskt ombud för att inte hamna i ett underläge mot våldsmonopol och åklagare. En förtroendekris för advokatkåren kan bli lika med en förtroendekris för rättsstaten.

Vakthundar är jobbiga också när det gäller rättigheter och rättsstat. Men utan dem blir världen farligare.