Fångar lever inte av vatten och bröd allena
I början av Victor Hugos klassiska mästerverk Les Misérables (Samhällets olycksbarn) utspelar sig en viktig nyckelscen när huvudpersonen Jean Valjean, som suttit fängslad i nitton år, möter den medmänsklige biskopen Myriel. Genom mötet med den omtänksamme prelaten får Valjeans liv en ny vändning.
En ypperlig litterär gestaltning av den uråldriga kristna plikten att visa omsorg om de fångna – med kristendomen blev denna sociala omsorg en dygd. En princip som löper som en röd tråd genom historien från Bibelns förmaning att ”tänk på dem som sitter i fängelse, som om ni vore deras medfångar”, genom antikens martyrberättelser om hur kyrkans diakoner tog hand om fängslade kristna under deras sista tid i livet, till våra dagars moderna fängelsesjälavård.
Hur den, som Kriminalvården kallar det, ”andliga vården” yttrar sig kan skilja sig åt beroende på tid och plats; det är en verksamhet ständigt stadd under utveckling. Exempel därpå ges i 2023 års kyrkomötes andra session, som inleddes under måndagen. Där har frågan om själavård på SIS-hem seglat upp till diskussion; det har beskrivits som ”en lucka i den andliga vården som gäller unga kriminella”. Till skillnad från sjukhus och fängelser så bedrivs där ingen organiserad själavård.
Två centerpartistiska kyrkomötesledamöter har motionerat om att Svenska kyrkans insatser på området behöver inventeras och utökas. Något som också har fått visst stöd från Sveriges kristna råd, som har det övergripande ansvaret för Kriminalvårdens andliga vård.
”Den muslimska fängelsesjälavården skiljer sig från Svenska kyrkans såtillvida att Svenska kyrkan själv finansierar sin verksamhet.”
Om Svenska kyrkan brister i närvaron på SIS-hem kan man föreställa sig hur svag övriga samfunds arbete på området är. I fråga om själavården på svenska fängelser syns skillnaden tydligt. Samhällets större mångfald avspeglas även bland intagna och deras behov av existentiell hälsa; det är inte bara präster utan även pastorer och imamer som efterfrågas.
Värdet av själavården bland kriminella ska inte underskattas. Den kan spela en viktig roll i att bryta den kriminella banan och reformera den intagne så att vederbörande kan återvända till ett hederligt liv i samhället. Brister i detta arbete, eller ren frånvaro, är således något problematiskt som bör tas på allvar. Det är något som ligger i allas intresse; det är inte bara en fråga om den intagnes religionsfrihet, det får också konsekvenser för samhället.
Men den muslimska och frikyrkliga fängelsesjälavården skiljer sig från Svenska kyrkans såtillvida att Svenska kyrkan själv finansierar sin verksamhet. Jämför med hur kyrkan också betalar SOS alarm för jourhavande präster. Imamerna och pastorerna är däremot beroende av löner från Kriminalvården via upphandlingen med Sveriges kristna råd.
Det vittnar å ena sidan om Kriminalvårdens medvetenhet om själavårdens värde och majoritetssamhällets positiva inställning till religiösa minoriteter, men det är också ett underbetyg till Sveriges muslimska organisationer som inte tar sitt ansvar. Om de skulle nyttja möjligheten att ta in en uppbördsavgift från sina medlemmar via Skatteverket skulle de ha en stabilare grund att stå på, mindre beroende av statliga bidrag eller stöd från utlandet, och skulle kunna självfinansiera sina fängelsesjälavårdare i högre grad.
Själavården bland kriminella är ett gott exempel på kraften i civilsamhället. Här finns mer att göra – men det kräver också att samfunden är villiga att ta sitt ansvar.
