Falska profetior om SD-stöd
Bara några dagar innan valet publicerar båda kvällstidningarna stora reportage om hur Sverigedemokraterna går fram i svensk kyrklighet.
”Sedan de kristna väljarna flytt från KD har SD vunnit mark”, skrev Expressen. ”Frikyrkan är kluven på ett sätt som nästan får en att misstänka att onda krafter ligger bakom” gick det att läsa i en lång essä i Aftonbladet kultur.
I båda tidningarna intervjuas ungefär samma personer. En kuf framställs som en ledare för en ”ny rörelse” i Frikyrkosverige. En annan icke-person i svensk kristenhet, Runar Sögaard, som sedan många år omskrivs mer i skvallerpressen än i kyrkornas pressorgan, får stort utrymme när han ska intervjua SD-ledaren Jimmie Åkesson.
Udda personer, avhoppare och marginaliserade krafter ses som representativa för frikyrkor som få i medierna verkar ha någon djupare kunskap om.
Samtidigt passar de två - i sak välskrivna texterna- in i ett större samtida narrativ. Inte bara det att medier överdrivit Sverigedemokraternas betydelse innan valet - och att andra partier riktat allt fokus på SD - utan framför allt in i en religionskritisk berättelse där religion, majoritetssamhälle och kyrka i allmänhet och frikyrkor i synnerhet bär ett arv av intolerans, exkluderande och auktoritet.
Vallokalsundersökningen avfärdar också helt de sekulära profetiorna om SD-stöd bland de som ofta går i kyrkor. Kristdemokraterna får stöd av 25 procent av dem som deltar oftast i gudstjänsterna. Socialdemokraterna har i denna grupp samma stöd som i väljarkåren i övrigt. SD är däremot rejält underrepresenterade och får stöd av nio procent i relation med valresultatet på 17,5 procent.
Det är inget som överraskar för den som länge har följt religionsröstningen i Sverige. Sverigedemokraterna brukar gå sämre i denna grupp än i väljarkåren i stort. I SD-världen finns en syn på den kristna läran som kopplad till nation, kultur och etnicitet, men tron betyder mindre än identiteten.
Det finns en bild av att SD-väljaren är en ”någonstansare” som söker tillhörighet i det lokala och värdesätter rötter till skillnad från de urbana ”varsomhelstarna” som lever utan någon större koppling till sin plats.
Vallokalsundersökningens fakta om deltagande i kyrka och församling ger en motsatt bild. Sverigedemokratin är dåligt förankrad i Svenska kyrkan och frikyrkorna. Partiets väljarkår har en svag anknytning till folkrörelser och till ”platsens kultur”.
Bilden av att enskilda kyrkoledare skulle utöva inflytande över medlemmarnas röstningsbeteende framställs också mot bättre vetande.
Frikyrkans värld är till sin natur starkt antiauktoritär. Att en självutvald ledare dikterar hur församlingsmedlemmar ska rösta går inte ihop med den demokratiska ”fria” miljö som växte fram i protest mot dogmer från överordnade auktoriteter.
Nationella symboler har också varit svagt förankrade i stora del av en internationellt inriktad frikyrkorörelse som tidigt hamnade i en viss oppositionellt ställning mot dåvarande ”statskyrkan”.
Den tendentiösa bilden av en intolerant och nationalistiskt frikyrka vederlades av vallokalsundersökningen. Men den lär har fått sitt eget liv som återuppstår genom delningar, likes och tweets på nätet. Så stärks fördomar - allt medan Svenska kyrkans diakonala arbete pågår och Frikyrkosverige integrerar nyanlända i församling och samhälle.
