Facit av den breda mitten

Så blev det inte på onsdagen när Regeringen och Centerpartiet slöt uppgörelser om strandskyddet och skogspolitiken, något som varit C-ledaren Annie Lööfs villkor för att släppa fram socialdemokraternas Magdalena Andersson som statsminister. MP-språkrören gav i intervjuer bilden av att de ”räddat strandskyddet”, medan Annie Lööf talar om att ”viktiga reformer” beslutats.

Att alla som ingår i en uppgörelse säger sig vara nöjda är en regel. Alla ska kunna möta sina väljare efter handslaget med motparten. Sett i relation till den retorik som präglat Miljöpartiet i frågor om skog och strandskydd sker nu förändringar. Utifrån den förväntansbild som finns i frågorna på ett parti som formats av en självägande bonderörelse och landsbygdsboende är det dock svårt att tala om en politisk succé för Centern.

Det hör till att betona framgångar. Men frågan som Annie Lööf ställde ultimatum på gällde äganderätten i skogen. Den utredning som nu presenterats och som ligger till grund för nya regler rymmer också en mängd förslag som i vart fall inte stärker äganderätten eller utgår från värdet av enskilt ägande. ”Alternativa brukningsmetoder” ska uppmuntras, ett råd för biologisk mångfald ska inrättas och antalet nationalparker ska öka. Samtidigt är frågan vad hur kompromissförslagets huvudnummer i form av orden ”frivilligt formellt skydd” ska tolkas. Förhandlas det med Miljöpartiet är detta säkerligen det bästa resultatet som kan uppnås. Ses det till de parlamentariska realiteterna är det inget uppseendeväckande resultat.

Strandskyddsreglerna kommer heller inte att ändras i någon revolutionär mening – och det är väl lika bra. Från borgerligt håll har förenklingar och överdrifter i denna fråga varit många. Det finns säkert också orimliga förväntningar på möjliggörande av strandtomter och attraktiva boendemiljöer.

Och gentemot den retoriken blir säkert många besvikna när förändringarna är mindre, men långtifrån minimala. Centerpartiet understryker att reglerna ska ta bort vid små bäckar och tjärn mindre än ett hektar. Det låter som en stor sak. Fast i hälften av Sveriges län, inklusive storstadsregionerna, är de redan borttagna.

De rimliga lättnaderna sker också på landsbygden där kommunerna får friare möjligheter att peka ut särskilda områden där bebyggelsen i dag är begränsad medan strandskyddet skärps i ”högexploaterade områden” som inte närmare definieras.

I relation till Miljöpartiets hårda kritik av liberaliseringar av strandskyddet är det steg framåt. Men borgerliga politiker som kritiserar uppgörelsen och Centern har att reflektera över den väl optimistiska syn de har på exploateringsvänliga kommuner. För den som också sätter värde på platsens kultur, som värdesätter att det finns bevarade sjömiljöer opåverkade av bebyggelse och industrier har faktiskt strandskyddet ett värde.

Sett till löftena i Januariöverenskommelsen om just skogspolitiken kan Centern inte sägas ha nått ända fram. Och som ultimatum för en S-statsminister symboliserar kraven något av vad som gått fel i svensk politik. Skogen är en central fråga i dag, men temat för budget och tidigare januarisamarbete ligger vid sidan av Sveriges stora problem; integration och kriminalitet.

Och i ”den breda mitten” fanns helt enkelt inte förutsättningarna för att nå längre i fråga om skogen än denna kompromiss som utgör ett slags bokslut för Centerns Januarisamarbete.

Mot den bakgrunden kan det framstå som en gåta att partiet växer fast i det S-ledda blocket. Nu tonas också avståndstagandet mot ”ytterkantspartierna”, läs Vänsterpartiet ned. De ska inte få ”avgörande inflytande” heter det nu. Den breda mitten blir i vart fall bredare; än vänsterhållet.