Europeisk samling för grön energi
Det rör på sig nere på kontinenten. Frankrike vill skapa ett slags kärnkraftsallians tillsammans med ett antal av EU:s medlemsländer, däribland Sverige. Frågan lyftes under tisdagen av den franske energiomställningsministern Agnès Pannier-Runacher under ett informellt möte, i samband med att EU:s energi- och transportministrar i möttes i Stockholm för att bland annat diskutera energikrisen, den gröna omställningen och transportpolitik.
Det är en intressant och spännande utveckling som följer på den omvärdering av kärnkraften som fler och fler gett uttryck för i samband med energikrisen. En sådan ”alliance du nucléaire en Europe” kan komma att visa sig betydelsefull. Dels rent praktiskt så att medlemsländerna, som Pannier-Runacher påpekat, gemensamt arbetar för att säkerställa ”säker drift, tillgång till kompetens och för investeringar”.
De praktiska aspekterna är lätta att glömma bort när kärnkraftsopinionen ibland bubblar över i allmänt idealiserande av detta energislag. Med en dos realism behöver man ta hänsyn till inte bara till kärnkraftens effektivitet, renhet och planerbarhet – utan också dess kostnader och de långa tidsperspektiv det rör sig om både gällande kärnkraftverkens uppbyggnad liksom den långsiktiga lagringen av avfallet.
Men utöver det praktiska behöver kärnkraftsvännerna i EU också samla sig av strategiska skäl, med tanke på det kvardröjande kärnkraftsmotståndet. Tyskland fortsätter styvnackat att lägga ned fullt fungerande reaktorer. Det krävdes politisk kamp för att säkra kärnkraftens plats när EU tog fram taxonomin som skulle gynna hållbara investeringar. Till slut segrade tack och lov den kärnkraftsvänliga linjen, som kunde luta sig mot EU-kommissionens egna vetenskapliga experter vilka hade understrukit att kärnkraften inte är mer skadlig för miljön än andra energislag.
”En sådan alliance du nucléaire en Europe kan komma att visa sig betydelsefull.”
Precis som på senare tid Sveriges energiminister Ebba Busch (KD) lyfter Frankrikes energiminister fram vikten av att kombinera både kärnkraft och förnybart. Det handlar inte om antingen eller. De fyller olika funktioner. Om kärnkraften är en optimal och pålitlig baskraft, som dock tar lång tid att etablera, går exempelvis vindkraften desto snabbare att få på plats – även om den å andra sidan inte är lika planerbar, och tar mycket utrymme i anspråk. Europa behöver se både till de akuta och de långsiktiga behoven.
Att Polens klimat- och energiminister Anna Moskwa välkomnat tankarna på ett sådant kärnkraftssamarbete är mycket positivt. Landet har hittills varit helt beroende av dels klimatfientlig kolkraft och dels av den säkerhetspolitiskt riskabla ryska gasen.
Att det är just Frankrike som driver på för denna europeiska samling för kärnkraften är ej förvånande. Det är det land i EU där kärnkraften står för den största andelen av elproduktionen, och ligger i linje med landets ambition att vara en ledande global aktör.
Sverige och Frankrike har en längre historia av nära band än vad många är medvetna om. Redan Olof Skötkonungs barnbarn Anna av Kiev gavs i giftermål åt Frankrikes kung Henrik I. Från Frankrike kom flera av de medeltida impulserna som ledde till klostergrundanden i Sverige, och ja självaste Ansgar på 800-talet kom ursprungligen från Frankerriket. Hundratals svenskar studerade under medeltiden i Paris. Och den långvariga allians som växte fram mellan länderna i samband med trettioåriga kriget spelade en viktig roll för Sveriges stormaktsstatus.
Kärnkraftsalliansen har goda anor således. Stärkta band mellan Sverige och Frankrike är att välkomna.
