EU-bannlysning uteslutet
Socialdemokraterna vill alltså ”demokratisäkra” EU. Det meddelade partiledaren Magdalena Andersson under en pressträff innan hennes första maj-tal. Det låter fint och bra. Men vad innebär det egentligen? Det som sticker ut mest är förslaget att införa en uteslutningsmekanism i EU. Kort sagt: länder som är medlemmar i EU ska kunna uteslutas som straff för nedmontering av demokratin.
En sådan funktion finns inte i dag. En stat kan lämna, men det går inte att tvinga ut ett land mot dess vilja. Även om många verkar tro det. Då och då vill en del att utesluta det ena eller andra landet. När tiggare strömmade till Sverige ville en del utesluta Rumänien. När Ungern byggde ett gränsstängsel i samband med migrationskrisen ville en del utesluta landet.
Även från organiserat politiskt håll har frågan drivits. 2015 resonerade Liberalernas Birgitta Ohlsson om att utesluta Ungern. Inför EU-valet 2019 ville Karin Karlsbro att EU ”på sikt ska kunna utesluta länder.” 2021 ville Nyamko Sabuni att Sverige skulle driva frågan om uteslutningsmekanism. Andersson har alltså plockat upp en av Liberalernas gamla frågor.
Att Socialdemokraterna skulle kunna lyckas med detta framstår som önsketänkande, om man ska vara snäll. Det inte en fråga för Europaparlamentet, så det har inte mycket med EU-valrörelsen att göra. Medlemsstaterna måste enhälligt komma överens om man ska ändra i unionsfördraget.
Eftersom udden i förslaget riktas mot stater som Ungern (vilket landets ledning skulle förstå) innebär det att Andersson föreställer sig att Orbán och hans gelikar frivilligt ska gå med på möjligheten att kunna uteslutas.
Det är antingen naivt, eller ett fullt medvetet meningslöst slag i luften.
”Konflikter ska lösas med diplomati och politisk påverkan i ett långsiktigt perspektiv.”
Framförallt strider det också mot andan i EU-samarbetet. Ja, EU är en värderingsgemenskap som Andersson nämnde – men kom också till som ett fredsprojekt för att knyta Europas länder och folk närmre varandra. Denna förbrödring är en viktig del av EU-projektet.
Konflikter ska lösas inte med strid eller kortsiktiga och antagonistiska åtgärder som uteslutning, utan genom diplomati, politisk påverkan och med ett långsiktigt perspektiv. På samma sätt fungerar det i Nato, som liksom EU föddes ur ruinerna av andra världskriget, och som inte heller har någon uteslutningsmekanism.
Idén om att skriva in en uteslutningsmekanism dök upp när man tog fram Lissabonfördraget, men lämnades medvetet utanför. ”It's a feature, not a bug.”
Därtill skulle uteslutningsärenden bli utdragna, dyra och komplexa. Redan en frivillig process som Brexit var svår nog; det är svårt att föreställa sig vilken sörja en uteslutnings efterföljande förhandlingar skulle leda till.
Man bör också ha i åtanke vilka följder en hypotetisk uteslutning kan föra med sig. Om tanken är att med ett sådant förfarande ”markera” för demokrati och mot illiberalism, så är risken man bara förvärrar situationen genom att dels kapa de band som faktiskt kan påverka ett land i rätt riktning, dels genom att man då driver landet i armarna på världens auktoritära stater.
Dessutom finns redan i dag möjligheten att, inom ramarna för EU, markera hårt. Landet kan förlora sin rösträtt, och bidragskranen kan stängas. Det är inte så långtgående som en formell uteslutning, men i praktiken ett hårt slag.
Men syftet med sådana sanktioner är inte så mycket att straffa en stat som att uppmuntra den till att bättre leva upp till fördragen. Och det skulle inte vara möjligt vid en uteslutning.
