Ett moraliskt stöd till demokratidrömmarna
Sällan känner sig väl svenska folket så tillfreds som när Nobelprisen – inte minst fredspriset och litteraturpriset – tilldelas personer eller organisationer vilka upplevs som genuint värdiga. Den folkliga entusiasmen gick inte att ta miste på när exempelvis den kongolesiska läkaren Denis Mukwege fick priset 2018 för sitt arbete mot användningen av sexualiserat våld i krig.
Det råder inga tvivel om att årets fredspristagare hör till kategorin av värdiga vinnare. Ales Bjaljatski, den belarusiske människorättskämpen, samt de ukrainska respektive ryska människorättsorganisationerna Center for Civil Liberties och Memorial.
Det blev således inte den av många tippade Ukrainas president Volodymyr Zelenskyj som tilldelades Nobels fredspris. Norska Nobelkommittén valde klokt nog att följa praxis att inte dela ut priset till en part i en väpnad konflikt.
Om en del sörjer det beslutet så kan man dock påminna om att det inte finns något som utesluter att Zelenskyj namn återkommer i framtiden, när både självständigheten och freden har säkrats.
Och det moraliska stödet till Ukraina blev ändå i allra högsta grad närvarande när Nobelkommittén tillkännagav årets prismottagare. Center for Civil Liberties har sedan dess grundade i Kiev 2007 oförtröttligt arbetat med att stärka landets mänskliga rättigheter och demokratin. Sedan Ryssland invaderade Ukraina har organisationen dessutom dokumenterat krigsförbrytelser.
”Det finns en poetisk ironi i att årets fredspris tillkännagavs den sjunde oktober. Om dagen i Sverige främst förknippas med Birgittadagen råkar det av en händelse också vara den ryske presidenten Vladimir Putins födelsedag.”
Om Center for Civil Liberties fortfarande är en någorlunda ung organisation är Bjaljatksi och Memorial veteraner i sammanhanget. Den förstnämnda har vigt sitt liv åt kampen för demokrati, och var en av de som grundade demokratirörelsen i Belarus på 90-talet efter Sovjets fall. Memorial grundades redan på 80-talet för att kartlägga det totalitära Sovjetunionens många människorättsbrott – och har i dagens Ryssland utsatts för statliga trakasserier för sitt arbete.
På så vis knyts dagens kamp för demokrati och mänskliga rättigheter ihop med de drömmar som Sovjets folk bar på för decennier sedan.
Det finns en poetisk ironi i att årets fredspris tillkännagavs den sjunde oktober. Om dagen i Sverige främst förknippas med Birgittadagen – det vill säga minnesdagen för heliga Birgitta, en person som ju för övrigt inte var främmande för att kritisera makthavare, inklusive det dåtida Ryssland – råkar det av en händelse också vara den ryske presidenten Vladimir Putins födelsedag.
Det är också något vackert över att de tre pristagarna kommer från varsin östslavisk stat; Belarus, Ukraina och Ryssland. Just de tre stater som i det storryska narrativet utgör tre delar av ett styckat rike. Det finns en djupgående kulturell samhörighet mellan de tre länderna, ungefär som det finns mellan danskar, svenskar och finnar. Det rättfärdigar inte erövringskrig. Att ge priset till representanter från samtliga tre länder lyfter fram en demokratisk motbild till Putins nationalistiska dröm om ett auktoritärt Ryssland som återerövrar gamla kolonier.
Mot Moskvas chauvinism står i stället en dröm där de tre länderna kan leva sida vid sida, i fred, som självständiga stater där frihet och demokrati råder och de mänskliga rättigheterna respekteras. Årets fredspris är ett moraliskt stöd till de östslaviska folkens drömmar om frihet. En förhoppning om att det som så många drömde om när Sovjet föll en gång ska gå i uppfyllelse.
